Kolumnister 2008-08-08 | Uppdaterad 2008-09-05
Som gift delar man allt, tror man. Men orkar man tillbringa all sin vakna precis intill sin bättre hälft?
New York Times rapporterade nyligen om två amerikanska buddhister – en man och en mycket yngre kvinna – som bor i Arizona. De säger sig leva i celibat, men än mer uppseendeväckande är att de aldrig lämnar varandras sida. De sover och äter i samma tält och äter från samma tallrik. De läser till och med böcker tillsammans; den som läser färdigt en sida först väntar på den andre. Maxavståndet mellan dem är fem meter, dag in och dag ut, och uppenbarligen fungerar det. Inte bara det: det säger att denna intimitet ger dem ett slags mental gemenskap.
Bevare mig väl, skulle de flesta nog säga om detta arrangemang. Två amerikanska journalister, som är gifta med varandra, tog det dock som en utmaning och bestämde sig för att försöka tillbringa en hel dag vid varandras sida.
De vaknade tillsammans, åt sin frukost ut samma skål och begav sig sedan till mannens jobb. Denna sejour inleddes med en mindre kris eftersom någon hade tagit hans läskburk ur personalkylskåpet. Därefter satt de vid samma skrivbord, där mannen försökte skriva artiklar medan frun gjorde intervjuer på telefonen – vilket fick honom att reflektera över att hon talar väldigt högt. Och så vidare. Tursamt nog spelade paret in sitt experiment, som kan beskådas av alla via länken här bredvid.
Journalistparet blev inte ovänner, men den gemensamma dagen fick dem att inse hur triviala många av deras aktiviteter var. De är i gott sällskap. Vi går till kopiatorn, läser skvaller på internet och tittar på TV när vi borde jobba. I vanliga fall tänker vi inte så mycket på det, men när någon är med en hela tiden…
Man skulle kunna lära sig en del de två buddhisterna i Arizona. Inte så att vi själva skulle bli buddhister eller ens försöka uppnå den mentala endräkt de säger sig leva i. Men varför inte genomföra samma experiment som det amerikanska journalistparet? Man behöver förvisso inte en make eller maka vid sin sida i denna övning: vem som helst som står ut med ens närvaro kan fungera som ens partner, eller så kan man bara föreställa sig en person på max fem meters avstånd.
Jag vågar sia att detta skulle leda till en mental självinventering. Är de aktiviteter som är för pinsamma eller banala att visa upp för sin make/sambo/vän värda att hålla på med? Här är en paradox i vårt moderna, sociala, nätverkande samhälle: fast vi har så många sätt att hålla kontakt med varandra, och fast vi kallar oss välutbildade, är vår kommunikation med varandra påfallande banal och narcissistisk.
Människors meddelanden till kompisar på Facebook och MySpace handlar mer om bagateller än om respektive väns själstillstånd (”what’s up, dude?”) eller viktiga ämnen. Om vi nu är så smarta, varför diskuterar vi inte kvantfysik eller Aleksander Solzjenitsyns död på sagda nätverk? Alla kan förvisso inte vara experter på kvantfysik, men ofta anstränger vi oss inte ens för att använda det intellekt vi har.
Tänk inte på din livskamrat som Big Brother. Men något ditåt vore kanske inte så dumt.
Elisabeth Braw
Elisabeth Braw









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (28 ST.)
ANNONSERA