• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Svininfluensans biverkning – rädsla för kritik

Kolumnister 2010-08-18 | Uppdaterad 2010-08-18

Men frågan är om det någonsin var en pandemi. Det var i alla fall ingen pandemi i den mening som ordet hade innan WHO ändrade definitionen. Enligt den definition som gällde före den 11 juni 2009 måste en pandemi vara inte bara en geografiskt vitt spridd sjukdom, utan också uppvisa ett stort antal insjuknade och döda. Detta villkor togs bort i WHO:s nya definition. Det var heller inte uppfyllt för svininfluensan sommaren 2009, och det blev heller inte uppfyllt senare. Dödligheten i svininfluensa har varit väsentligen lägre än för den vanliga säsongsinfluensan. Drygt 18 000 människor har avlidit i svininfluensa över hela världen, medan mellan 250 000 och 500 000 dör i säsongsinfluensa varje år, enligt WHO:s egna siffror.

Det fanns heller inget som tydde på att svininfluensan skulle vara exceptionellt farlig ens under epidemins inledning. Nya Zeeland, ett land med liknande befolkningstäthet som Sverige, drabbades av influensan under sommaren 2009 när inget vaccin ännu fanns att tillgå. Där blev resultatet att nära nittio procent av befolkningen ändå undgick att drabbas. Redan då hade Smittskyddsinstitutet beräknat att med motsvarande förlopp i Sverige, så skulle vi få cirka 35 dödsfall. Knappast något skräckscenario, om man betänker att mellan 2 000 och 4 000 personer per år dör av den vanliga säsongsinfluensan. (Efter genomförd massvaccinering fick vi ändå 29 dödsfall i svininfluensa.)

Lägg till detta den dryga miljard kronor som massvaccineringen kostade och de visserligen relativt få, men för de drabbade ofta nog så svåra biverkningarna av vaccinet, och det är inte helt lätt att se den svenska vaccineringskampanjen som en framgång, hur logistiskt effektiv den än var.
Särskilt betänkligt är emellertid hur man hanterade kritikerna av vaccineringsprojektet. Under hösten 2009 förekom inlägg i debatten av läkare, som gjorde klart att de varken tänkte rekommendera vaccinering till sina patienter eller själva ta sprutan, att de ansåg att det ur immunförsvarssynpunkt var bättre att låta influensan ha sitt förlopp, och att vaccinet skulle göra bättre nytta i fattigare länder med sämre sjukvårdsresurser. Framträdande här var Björn Olsson, distriktsläkare i Luleå. Reaktionen från Olssons arbetsgivare, primärvården i Norrbotten, blev att förbjuda honom och andra läkare att offentligt eller inför patienter kritisera det nationella vaccinationsprogrammet.

Detta bör kanske noteras som en särskild form av biverkning, inte av vaccinet, men väl av det mentala undantagstillstånd som griper omkring sig så fort ledande skikt inom ett samhälle fått för sig att de står inför ett hot – vare sig det handlar om terrorhot, klimathot, eller pandemihot. Då försvinner inte bara den egna viljan till kritiskt ifrågasättande, utan också respekten för dem som fortfarande envisas med att ifrågasätta.

Per Bauhn

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: