• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

På tal om tid och pengar

Kolumnister 2010-07-29 | Uppdaterad 2010-07-29

På samma sätt är det bra att den långt gångna idén om att ersätta ”Selman” med ett 20-kronorsmynt skrotades tidigare i våras. Låt oss också hoppas att förslaget på en ny tvåkrona går samma väg, vad ska vi med en sådan till?

I dagens samhälle klarar vi oss i stor utsträckning med elektroniska pengar, det vill säga att betala med kort och genom transaktioner till bankkonton och postgiron. Ju mindre kontanter vi hanterar, desto mindre blir också risken för rån. Det är helt enkelt inte speciellt lönsamt längre att råna butiker eller enskilda människor på gatan. Denna utveckling är tveklöst till övervägande delen positiv, även om det innebär viss förlust av levande historia.
50-öringen började präglades 1862 av Karl XV, den förste svenskfödde Bernadotten på Sveriges tron. Men öret som sådant har en 500-årig historia. Det var Gustav Vasa som 1522 införde öret som svensk valuta. Örets uppkomst sammanfaller därmed med vad som historiskt kallas för början av ”den moderna tiden” i Europa. Från början var örena silvermynt, men Gustav II Adolf påbörjade 100 år senare tillverkningen av halvöres kopparmynt. Denna tradition har man knutit an till i den sista sortens 50-öring som nu cirkulerar.

Kronan som myntslag har en mycket kortare historia. Den härrör från den skandinaviska valutaunion som i början av 1870-talet ingicks mellan Sverige, Danmark, Norge, Island, Färöarna och Grönland. Dessförinnan hade vi i Sverige riksdalern som betalningsmedel, och som kuriosa kan nämnas att den amerikanska valutan dollar faktiskt är samma ord som ”daler”. Den skandinaviska valutaunionen bröts 1914, efter 40 års erfarenheter av de enskilda ländernas behov av en egen penningpolitik för att hantera inflationen och konjunkturerna på nationell nivå.
Om öre och euro också låter lite lika varandra till uttalet, så finns trots allt ingen sådan koppling. Men nu närmar vi oss i alla fall steg för steg att införa den paneuropeiska valutan även i Sverige. Efter de två världskrigen går världens utveckling i riktning mot större och större ekonomiska samarbeten, stater klarar sig allt sämre på egen hand och gamla nationsgränser blir allt mindre betydelsefulla. Det känns på många sätt självklart att vi också borde gå mot en gemensam världsvaluta. En sådan hade vi på medeltiden då guldet var ett välfungerande betalningsmedel överallt, och den internationella handeln började komma igång.

Euron som gemensam valuta för EU befrämjar integrationen mellan medlemsländerna och är på många vis ett bra och viktigt steg för att kunna ta sig an framtidens utmaningar. Än så länge dröjer sig dock nationella problem kvar som grus i maskineriet för internationella samarbeten också på ekonomins område. Samma sorts problem som drabbade den skandinaviska valutaunionen vid 1900-talets början har gjort sig gällande igen nu 100 år senare under finanskrisen. Även om det nu finns helt andra resurser för att hantera dem.
Tiderna förändras. Hela tiden. Tiden sägs också läka alla sår. Men tiden utvisar även de viktigaste erfarenheterna, och historiemedvetenhet kommer alltid att vara nyttigt. Det ger oss viktiga perspektiv på den tid vi själva lever i, och främjar samtidigt en sund samhällsutveckling. Det är verkligen inte bara de siffror som står på pengarna vi använder som är av värde för oss.

Jakob E:son Söderbaum

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: