• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Kolumn, Karin Yngman, lördag

När Pappa Bengt sett ljuset och vet bäst

Kolumnister 2008-03-14 | Uppdaterad 2008-04-07

Jag lyssnade på socialdemokraternas seminarium om jämställdhet, som sändes på TV. Bengt Westerberg var också där, inbjuden i egenskap av ”pappa” till den första pappamånaden i föräldraförsäkringen. Idel samstämmighet. Pappa Bengt, Nalin Pekgul, Mona Sahlin, Thomas Östros med flera – alla visste precis vad det bästa var för jämställdheten: Kvotering av föräldraförsäkringen.

Pappa Bengt hade kommit till djup insikt i början av 90-talet, när han läste en statlig utredning (!) om statistiska löneskillnader på arbetsmarknaden. Då uppenbarade sig sanningen för honom. Då förstod han äntligen att det var tvång, i form att ekonomiska, politiska styrmedel, som var nyckeln till att få människor att bli jämställda. Se där hur olika våra respektive insikter i livet kan se ut!

Jag tänker i mitt stilla sinne, att vilken rikedom det är att ha tid att läsa en roman ibland, eller en dikt eller en andlig eller filosofisk skrift. Vilken rikedom att ha ett privatliv! Det är också en insikt. Tänk att socialdemokraternas seminarium om jämställdhet ytterligare kunde fördjupa den förståelsen och tacksamheten hos mig. Bäst att njuta medan tid är.

I kvoteringsvännernas värld är det arbetslivet som utgör medborgarnas mening och existensberättigande. Privatlivet hindrar denna process, så privatlivet måste rättas till av politiker. De söker en konstruerad balans mellan kvinnor och män på samhällsnivå, och det är medborgarna som, om det krävs, ska ge upp sina fåniga privata drömmar och visioner för att socialingenjörerna ska uppnå sina mål. De vill kunna skriva fina statliga utredningar och de vill framför allt ha kontroll.

I min värld är det min och min familjs självvalda mix av ingredienser i livet som ger mening. Går någon in och rättar till (läs tvingar) något i den balansen, så kollapsar balansen. Så enkelt är det. Utifrån våra förutsättningar, möjligheter och övertygelser bygger vi den tillvaro som bäst svarar mot just våra drömmar. Detta är inte egoistiskt, det är grundförutsättningen för ett friskt samhälle. Det är drömmar, inte ingenjörer, som bygger samhället. Det är därför som nästan hela världen är överens om ”familjen såsom den grundläggande enheten i samhället” (se FN:s konvention om barnets rättigheter). Sverige har ratificerat detta, men har ändå inte förstått.

Varför går man inte helt sonika in och lagstiftar om lika löner för alla, så fick vi fin statistik? Nej, det går ju inte, vi lever faktiskt i en demokrati, med självständiga parter på arbetsmarknaden och bla, bla, bland annat Men! Barn är det inte så viktigt med. Där har vi den där korridoren mellan myndig individ och staten som socialingenjörerna vill lägga beslag på.

Vem äger barnen? Hur långt, nedåt och uppåt, kan vi acceptera att skolplikten sträcker sig? När börjar vi hävda vår föräldrarätt och rätt till eget ansvar? Staten har kidnappat barnen och ämnar inte lämna tillbaka dem till föräldrarna. Barnen är politikernas främsta gisslan för att förverkliga statens jämställdhetsdrömmar. Där har folket ingen talan.

Karin Yngman

är aktiv i Haro och bor i Blomstermåla

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: