torsdag 09 september 2010
torsdag 09 september 2010
Kolumnister 2010-07-28 | Uppdaterad 2010-07-28
Det är glädjande att ha fått in svarsinlägg på artikelserien om modern konservatism från lokalpolitiker inom Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet! Å den politiska redaktionens vägnar tackar jag så mycket för detta.
Svarsartiklarna speglar förstås den egna politiska övertygelsen och grundförståelsen. Har man vigt sitt liv åt ett visst parti eller ideologi så är av naturliga skäl allt annat sämre eller rentutav fel. Det faller sig också naturligt att man som politiker skyddar sig – medvetet eller omedvetet – mot nya idéer och tankemönster. Man behöver ju både verka konsekvent i sin opinionsbildning, och visa lojalitet gentemot den egna rörelsens bärande idéer. Politik handlar ju i stor utsträckning om att rättfärdiga sig själv och det man tror på, gentemot andra uppfattningar.
Vid sidan o m detta framträder i kommentarerna både en del okunskap och direkta missuppfattningar om konservatismen. De vanligaste missuppfattningarna som man brukar stöta på, sammanfattas tämligen väl i Jonas Löhnns (MP) inlägg. Dessa har redan blivit motbevisade punkt för punkt i artikelseriens delar 1, 3 och 4. Anders Andersson (KD) försöker för sin del klargöra skillnader mellan konservatismen och kristdemokratin, genom att exemplifiera med likheter han tydligen inte känner till. Sådant som faktiskt är klassiskt konservativt tankegods sedan långt innan någon över huvud taget började kalla sig för kristdemokrat.
Konservatismen värnar religionen som en viktig bärare av generationernas erfarenhet. Man kritiserar även liberalismens alltför långtgående individualism, och betonar vikten av att ta hänsyn till att vi alla formats av kultur och miljö. Konservatismen eftersträvar ett samhälle där medborgarna kan leva sina liv utan att behöva styras och formas av senaste nytt inom kategorin ”politiska skrivbordsidéer för alla”. För detta behövs dels naturliga gemenskaper (som skiljer sig från de konstruerade), dels gemensam etik och institutioner som är utvecklade för den långsiktiga hållbarheten. Det är någonting som tydligt förenar konservativt och kristdemokratiskt tänkande.
På samma sätt är miljörörelsen, precis som jag visat i artikelserien, ett direkt utflöde ur konservatismen – även om den i svensk partipolitik lagts om i röd riktning. Löhnn skriver, också något okunnigt, att konservatismen är ett synsätt som ”väldigt få i vårt land egentligen vill bekänna sig till”. Tvärtom visade en opinionsundersökning våren 2009 att 9 procent av svenskarna kallar sig för konservativa. Detta kan jämföras med att 8 procent kallar sig socialister. Eller att 9 procent i?dag betecknar sig som miljöpartister.
Sverker Thorén (FP) menar sig tillhöra den sanna frihetlighetens ideologi liberalismen. Ändå är huvudpoängen i hans inlägg att det är viktigt med en statsmakt som följer politiska visioner som går betydligt längre än det tillräckliga. Lämnar man inte frihetens fålla med ett sådant resonemang? Thorén framhåller dock också vikten av att lämna mycket åt det personliga ansvaret – en mycket konservativ ståndpunkt. Precis som han skriver är det fria och självständiga människor som skapar ett starkt samhälle också enligt konservativ uppfattning.
Allt som allt har dessa varmt välkomna svarsinlägg varit nyttiga för att ytterligare belysa relevanta perspektiv på 2000-talets konservatism i förhållande till den svenska samhällsdebatten. Artikelseriens ändamål – att reda ut begreppen, undanröja vanliga missförstånd och visa på hur aktuellt denna sorts tänkande är – får med detta anses uppfyllt.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Daniel Bogefors
daniel.bogefors@barometern.se
Telefon: 0480-592 44
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (41 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
