• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Mediedramaturgins kvinnliga offer

Kolumnister 2010-11-12 | Uppdaterad 2010-11-12

Vem jagar vem? I boken Den motvillige monarken framställs kvinnor som offer. "Det är förkastligt eftersom det leder till att begreppet offer urvattnas", skriver Alice Teodorescu.

Särskilt några av de kvinnor som enligt egen utsago ska ha deltagit vid sammankomsterna har vädrat morgonluft. Ingen av dem har vittnat om att det skulle ha förekommit varken våld eller tvång vid de påstådda tillställningarna. Istället framkommer det att flera av dem såg umgänget med kungen och hans vänner som en genväg i karriären.

Av de intervjuer som kvällspressen gjort framgår att kvinnorna i de flesta fall inte deltog bara en, utan flera gånger. Inte för att de var tvungna, utan för att de ville. De ställdes således inför ett val när festarrangörerna ringde; festa med kungen eller inte festa med kungen. För dem som valde att delta var det uppenbarligen inget svårt val.

Ändå framställs de som offer. Dramaturgin är sedan länge etablerad, rollfördelningen cementerad. Kvinnor är offer, män är förövare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

För att det är ohederligt. För att vi inte vill ha ett samhälle där vi hjälper kvinnor att degradera sig själva till offer i tid och otid. För att vi sannerligen inte vill ha ett samhälle där vi på grund av vårt kön betraktas som huvudrollsinnehavare i ett på förhand skrivet drama.

På kort tid har ett nytt fenomen fått förankring i svensk media: anonyma kvinnor som i efterhand berättar ”sanningen” om kända män de varit involverade med. I somras var det Sven Otto Littorin, nu är det kungen.

Kända män med pengar och status utnyttjar alltid kvinnor de har affärer med, enligt medielogiken. Men frågan är vem som utnyttjar vem? Och måste det alltid vara frågan om ett utnyttjande? Tänk om det rör sig om en uppgörelse mellan två vuxna människor som bägge vinner, om än olika saker, på relationen?

Den kvinnliga frigörelsen har till stor del handlat om sexualitet och rätten att bestämma över den egna kroppen. Men den har också handlat om att kvinnor ska vara myndiga på samma premisser som män och därför anses kapabla att bestämma över sina egna liv. De senaste årens debatt vittnar om att vi inte kommit så långt som vi tror. Den kvinna som just för att hon får välja väljer ”fel”, har i vårt upp-och-ner vända samhälle förverkat sina rättigheter.

De kvinnor som inleder kärlekslösa relationer, säljer sex eller nöjer sig med att ”komma till kaffet” är, i de absolut flesta fall väl medvetna om vad de gör. Att påstå att de är offer är förkastligt eftersom det leder till att begreppet ”offer” urvattnas och att fokus från de riktigt utsatta - de som saknar val, som tvingas, som hotas, som utsätts för våld - flyttas.

Men allvarligast är ändå att samhället i sin moralpanik än i dag fortsätter att frånta kvinnor rätten att i egenskap av självbestämmande, fria individer, fatta sina egna beslut – och att ta ansvar för konsekvenserna. Som kvinna med hög tilltro till kvinnors förmåga och rätt till respekt för de val vi gör frågar jag mig vems kvinnosyn som är värst?

Alice Teodorescu

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus