• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Lars Vilks och konstvärldens självcensur

Kolumnister 2010-08-31 | Uppdaterad 2010-08-31

Men fallet Vilks visar också på skillnader mellan då och nu.

För hundra år sedan kunde den kristna statskyrkan mobilisera statens polismakt mot den som hädade och hånade. Så är inte fallet idag. Avklädd sitt politiska och legala inflytande och angelägen att vara i takt med tiden, är den före detta statskyrkan nu närmast välkomnande mot den som igår skulle ha stämplats som hädare. Därför kunde Elisabeth Ohlson Wallin 1998 bli inbjuden att visa sina bilder av Jesus och lärjungarna som läderbögar i Uppsala domkyrka.

I fallet Vilks var det i stället konstvärldens självcensur som hindrade honom att visa sina profetteckningar. Detta är förvisso intressant, inte minst mot bakgrund av hur denna konstvärld annars hyllar provokationen som närmast ett självändamål. Man talar gärna om att inte stryka konventionerna medhårs, om att värja sig mot inställsamhet, och om vikten av att "stöka till i finrummet".

Hade Vilks valt att gestalta påven eller den amerikanske presidenten Bush som rondellhund, så hade han säkert fortfarande haft konstvärldens sympati. Men drift med Muhammed och islam? Det är att vara kontroversiell på fel sätt. Vilks slog nedåt, mot den marginaliserade muslimska gruppen, hette det. Han påstods vara islamofob och ägna sig åt "religionsmobbning". Och därmed blev han omöjlig för en tongivande grupp av intellektuella som månar om att vara på den "goda" sidan. För dem är solidaritet med förment svaga grupper viktigare än ett kritiskt ifrågasättande av åsikter inom dessa grupper.

Denna position rymmer emellertid en god portion hyckleri. Att nynazister och skinnskallar hör till samhällets utstötta grupper har aldrig hindrat någon intellektuell från att kritisera deras världsbild. Och med all rätt. Dåliga idéer blir inte mer respektabla bara för att de omfattas av svaga grupper eller individer.

Vilks’ konst vänder sig inte heller mot muslimers rätt att tro att Muhammed är helig. Men han utmanar islamister som hävdar en rätt att straffa den som utmanar denna tro. Hade det inte varit för att människor faktiskt mördas av islamister (som den holländske regissören Theo van Gogh), utsätts för mordförsök (den danske tecknaren Kurt Westergaard), eller tvingas gå under jorden efter dödshot (författarna Salman Rushdie och Ayaan Hirsi Ali), så hade Vilks teckningar varit obegripliga. Vad Vilks pläderar för med sin konst är den enkla och rimliga tanken att i en demokrati, baserad på individens rätt till frihet, måste den enes religiösa tro kunna samexistera med den andres förnekande av alla helighetsanspråk. Det är de krafter som avvisar denna princip, inte konstnärer som vill tillämpa den, som borde nagelfaras och drabbas av samhälleligt fördömande.
***
Lars Vilks håller en föreläsning om konst och yttrandefrihet på Kalmar konstmuseum onsdagen den 1 september kl. 1830

Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet i Kalmar

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: