• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Kolumn, lördag; Carl Johan Ljungberg

Göran Hägg om en av maktens hysteriker

Kolumnister 2008-11-14 | Uppdaterad 2009-01-28

FAKTA

Hägg, Göran, Mussolini – en studie i makt (398 s, ISBN 978-91-1-301949-9). Stockholm : Norstedt, 2008.

Så här säger Simon Montefiore om Stalin: ”Oslagbart aktiv bubblade han av idéer och infall. Hungrig efter att lära och lära ut plöjde han febrigt genom romaner och historia, men hellre än att läsa ville han styra och ställa, slå ned sina fiender och hämnas deras oförrätter. Ibland tålmodig, lugn och blygsam kunde han lika ofta verka fåfäng, gåpåig och lättsårad; vredesutbrottet låg ständigt på lur.”

Vad säger oss det? Kanske att den som vill ha makt bakom sin handlingskraft är slav under sina begär. Att han är en person så uppfylld av yttre mål och berömmelse, att han inte inser sin egen tomhet. Även om han, om så krävs, må tala med len tunga och hölja svärdet i manteln.

I sin bok Mussolini. En studie i makt pejlar Göran Hägg in en sådan person. Bakom den Mussolini, som på filmer från tiden struttar fram i parader och från talarstolen ryar och gestikulerar, fanns en person vars glupande vilja att styra andra och samtidiga brist på självkännedom och självkontroll till del liknar Stalins. Teater och förställning tillhör hos bägge menyn. Psykopater? Ja, men också hysteriker, män utan verklighetskontakt

Men sådana personer finner knappast gensvar om inte folk vill det. Och om det inte finns en djup smärta i dess själ. Är tillräckligt många bara beredda att se mellan fingrarna, kan olaga eller ovanliga mått accepteras. Såväl våld som lögner blir då rätt. Hos 30-talets italienare, romarnas stolta arvtagare, fanns sådana känslor. Man tyckte sig nesligt behandlad, med orätt förtrampad. Landet var också ungt och dess identitet svag. Här kom en man som viss om sin allmakt (Mussolini förnekade Gud) lovade upprättelse, här och nu. Vem kan förvånas över att han vann stöd? Fast det kring honom flockades män, vars blotta närvaro ingav kalla kårar.

Mönstret går igen.

På ett sårat folk imponerar till och med kriget. Mussolini förstod det och iscensatte bland annat en invasion i Nordostafrika. Etiopien skulle nu bli en italiensk koloni, rika håvor och segrar hemföras. Men istället för ära och prestige föll bara en ny skam på Mussolinis prövade folk. Il Duce tillät bestialiskt, att gas användes i striderna. Hundratusentals oskyldiga etiopier led svårt eller dödades.

Mitt i en grymhet och svekfullhet, som till och med gjorde fascistpartiets hårda kärna förbluffad, anar man att Mussolini tillfogade sitt land en ännu värre skada. Den bestod i ett förstört förtroende. Ingen gick mera att lita på. Alla kunde köpas. Allt gick att ändra, alla löften kunde svikas. En kall opportunism bredde ut sig, som utlöste förakt för ingångna avtal. Respektlöst såg ledningen på allt vad seder och tradition heter. Att den största vårdaren av detta arv blev upprörd i märgen är givet – påven själv. Pius XI:s legendariska utfall mot den nye Caligula tyder på starkt, ja rent heligt raseri.

Till slut tillåter sig Göran Hägg påpeka, att opportunism och taktikspel inte dog med Mussolini. Även i folkstyren, utan fascistiska förtecken, verkar de som gift. Populism utan uniformer och massmöten men klädd i medieretorik och konstiga allianser i ”trianguleringens” tecken ställer också de till stor skada, menar han.

Är detta bara en sur reaktion från en sosse, som ännu inte kommit över Allianssegern?

Inte enbart. När partier och ledare kopplar loss från sitt idéarv, kör över misshagliga opinioner, trixar runt och lyssnar till flyktiga dagsopinioner (som nu inför beslutet om samkönade äktenskap) vet väljarna snart inte vad de skall tro. Priset blir högt. Grunden för en stabil, folkligt förankrad politik börjar sakta vittra.

Läxan från Mussolini kan inge oss iskyla, men därför att den nog inte bara är historia.

Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: