• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

En talskrivares vedermödor

Kolumnister 2010-07-23 | Uppdaterad 2010-07-23

Han har sökt sig till skuggan i bersån för att skriva ett tal. Han har tänkt sig ge en bild av Sveriges ekonomiska läge, eftersom det är hans roll i partiet att göra sådana genremålningar. Han målar gärna med bred pensel och häftig kolorit. Statsskutan på fel kurs, kommer snart att gå i kvav. Dess besättning saknar förmågan att navigera.
Han viftar undan en geting som håller på att landa i hans saftglas. Utmärkt saft för övrigt, som han har gjort själv på utmärkt råvara. Rabarber och jordgubbar från den egna täppan.

Han vet inte vad det beror på, men han känner sig ur form. Det kan vara värmen eller en viss utmattning efter fyra års tungt slit som oppositionspolitiker. Han hatar den rollen, van att styra och ställa som han är.
Bladet i hans kollegieblock lyser tomt och vitt. Han ser några droppar kallsvett falla ner i saftglaset samtidigt som getingen gör en ny attack.
Pennan raspar till liksom styrd av hans undermedvetna.
Så slitna känns mig mina egna ord att de ej kan elda några massor.
Han sliter bort pappret ur blocket, tar en djup klunk av saften och låter blicken förlora sig i de höga molnen.
Kan det vara brist på inspiration? Börjar jag tröttna på min egen retorik? Eller är jag på väg mot en utmattningsdepression?
Svetten börjar rinna nerför hans nacke. Vem var det som sade att ett gott författarskap bygger på nittio procent transpiration och tio inspiration?
I så fall är jag på rätt väg, tänker han. Jag svettas som en febersjuk iller. Men jag är ingen författare. Jag är ekonomisk talesman och ska skriva ett tal. Jag ska ge en beskrivning av verkligheten formulerad så att människor förstår vad som håller på att ske i vårt land.

Han torkar svett ur pannan och sänker pennan.
Det har blivit kallare i Sverige. Reinfeldt och hans kumpaner vill att vårt land ska konkurrera med rädsla och ökade klyftor.
Något slags djävulens advokat har slagit sig ner i hans huvud och kritiserar hans text. ”Är det där trovärdigt”, säger rösten. Han ignorerar rösten och fortsätter.
Det har blivit kallare i Sverige. Isande vindrar drar in genom sprickorna i välfärdsbygget, som kommer att raseras helt om högern får fortsätta att regera.
”Det där kan du inte tro på själv”, säger rösten.
Han känner hur ilskan stiger i kroppen. Han svettas ymnigt. Han önskar att han nångång kunde få vara ledig, nångång få slippa politiken och alla tal. Men han är plikttrogen arbetare i vingården.
Arbetslösa, sjuka och pensionärer straffbeskattas, alltfler hör fattigdomen banka på dörren, klyftorna och orättvisorna växer. Sverige håller på att bli ett land av främlingar som är rädda för varandra.
”Lysande” säger advokaten inne i hans huvud, ”gissa vad människor kommer att känna igen sig”.
Han tittar upp från sitt kollegieblock.
”Du har förstås rätt”, svarar han. ”Sverige är ett gott land att leva i. Kanske det bästa i hela världen. Men det är ju inget man kan stå och mässa om från talarstolen. Jag säger som jag alltid har sagt: man ska inte gråta över de ord som föll i fjol.”

Lars Ragnar Forssberg

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: