Kolumnister 2009-11-27 | Uppdaterad 2010-01-06
När jag först hörde att Lettland bestämt sig för att satsa på EU medlemskap visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Året var 1998 och på ytan såg det ut som om ingenting funkade som det skulle. Läkare begärde ”tacksamhetspengar” för sina tjänster och i stort sett vilken trafikförseelse som helst kunde försvinna med en liten muta.
Men det fanns någonting där. En glöd. En passion. Ett mål. På några få år lyckades Lettland mot alla odds gå med i både EU och Nato samma år. Mutor och tacksamhet gick fortfarande hem, men nu var det 2004 och inflationen var på uppgång. Priser i affärer klättrade i takt med inflationen och så gjorde mutorna.
Ekonomin fullkomligen exploderade. Bankerna stod på knäna och bad folk att få låna dem pengar. Fastighets marknaded var på uppgång och priserna steg till nivåer som en Svenssonlett bara kunde drömma om utan lån. Ingen verkade bry sig att bara banker och mäklare hade rätt att utvärdera och sätta priserna.
Samtidigt jobbade leasingföretagen på överväxel. Löner var på uppgång, men folk hade fortfarande inte tillräckligt med pengar. Så det fanns bara en utväg. Låt alla konsumera tills det brister, även om de måste handla på avbetalning.
Sen tog pengarna slut. Lyckoruset från den stegrande ekonomin dog sakta ut. Och då började chockbeskeden komma. Trots att bruttonationalprodukten stadigt växt mer än tio procent årligen sen 2005 drev regeringen landet i fördärvet med budgetunderskott efter budgetunderskott.
Arbetslösheten började sakta krypa upp. För närvarande är den på 18,4 procent men beräknas hamna runt 20 innan året är slut. Regering drog åt svångremmen och började kapa löner för statsanstälda. I vissa fall har lönerna gått ner med 30 procent. Bankerna började inkassera det utestående och så gjorde leasingföretagen.
Inte bara företag började gå omkull, även privatpersoner gav besked om bankrutter. Restauranger, barer och butiker bommade igen. Vissa gator kantas av tomma lokaler och de som inte redan flyttat ut försöker desperat locka kunder med skyltar om total utförsäljning.
Utländska experter prisar Lettland för att inflationen äntligen besegrats, men enda anledningen är att pengarna tagit slut. Regeringen står tomhänt och skrapar med foten inför utländska centralbanker, Internationalla Valutafonden och EU och bönar efter pengar.
När allt är över kommer Lettland ha en skuld på 7,5 miljarder euro till Valutafonden och EU men vara utan pengar att stimulera ekonomin. Det kommer att ta många långa år innan den skulden är betald.
Unga har redan så sakteligen börjat ge upp. Folk går och väntar på att övriga Europa ska hämta sig så de kan flytta utomlands igen för att söka lycka och framgång. Vilket kommer skapa en hel rad nya framtidsproblem för landet. Med färre och färre arbetsföra blir det midre klirr i statskassan som delvis ska ta hand om en växande grupp pensionärer.
Under tiden finns det andra problem som måste tas om hand. Folk är livrädda för vad som kommer hända med Swedbank och SEB. Men mer om det vid ett annat tillfälle.
Jörgen Johansson
Journalist boende i Riga
Jörgen Johansson
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Pia Olofsson
pia.olofsson@barometern.se
Telefon: 0481-42744









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA