tisdag 14 februari 2012
tisdag 14 februari 2012
Kolumnister 2010-03-07 | Uppdaterad 2010-03-15
Jag gick ut från Kalmar slott i en vintertavla av ren vit snö. Jag väntade på tåget, och funderade på vår moderata sjukförsäkringsturné. Tre städer på tre dagar, Växjö, Karlskrona och Kalmar, där vi träffat handläggare, chefer och omförsäkrade på arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, för att höra hur överlämningen fungerar från den ena myndigheten till den andra.
Samstämmigheten i det som rapporterades var stor. Handläggarna möter två kategorier. Dels människor som är förtjusta och glada över att äntligen ha fått en chans till ett liv igen. Dels de som är arga, oroade, och faktiskt inte i skick att kunna börja jobba, eller helt enkelt för sjuka för att kunna delta i introduktionen. (För de senare gäller undantag. De kan behålla sin sjukpenning även efter den bortre gränsen på 915 dagar.)
De motsträviga tror att de förväntas söka reguljära jobb men lugnar sig när de får klart för sig att introduktionsprogrammet är en mjukstart som kan begränsa sig till samtal någon timme i veckan. Det viktiga är, sade handläggarna, att en ny tanke föds i de omförsäkrades huvud som säger att det kanske kan gå. De blir motiverade att försöka när de förstår att introduktionen faktiskt är på deras villkor. Det är precis det vi ville uppnå.
Handläggarna vi träffade hade alla det gemensamt att de var inställda på att stötta och serva människor som är beroende av ersättningar. De var påfallande snälla, och hyggliga, och präglade av den hjälpande kultur de verkar inom. Någon snuddade vid att människor inrättar sina liv med utbetalningarna från välfärden, men det gled liksom förbi. Jag uppfattar snällheten som en sorts institutionell instinkt i Sverige.
Där i slottsparkens vita renhet funderar jag på sannfärdighet. Jag skulle nog vilja ha ett mått av kärvhet i den legitima viljan att göra gott. Inte att jag inte vill hjälpa människor ut i det sociala livet jag också. Men jag har en underström av tvivel mot frikostighet när den utövas på det nationella planet, med skattepengar, när den är generös i överkant i relation till personens egna ansträngningar, när den tar ett för stort försörjningsansvar, när den blundar och betalar därför att det är så välfärden i Sverige gör. Målet med sjukförsäkringsreformen är att hjälpa människor tillbaka till arbete, och det är bra. Men jag skulle vilja ha ett övergripande mål därutöver som just formulerar kravet och ansvaret för var och en att så långt möjligt försörja sig själva. Det var en gång en självklarhet, men i dag behöver det faktiskt sägas.
Den som kan arbeta bör göra det, i första hand för sin egen skull eftersom långa sjukskrivningar är fatala, men också av moraliska skäl, av hänsyn till andra. Arbetsmoral är samhällsmoral. Som medborgare borde vi ha någon liten känsla för gemenskapstanken att tillsammans ansvara för samhällets upprätthållande och välfärdens bevarande.
Helena Rivière
moderat riksdagsledamot, ledamot i socialförsäkringsutskottet
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (50 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
