torsdag 29 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
Kolumnister 2010-01-20 | Uppdaterad 2010-02-22
Vårdnadsbidraget har blivit en större framgång än många väntade sig i delar av Stockholm. För att inte säga, en större framgång än många hoppades på. Direkt när det infördes skrev huvudstadens press om hur få som använde vårdnadsbidraget, det vill säga det var ju helt onödigt och behövs inte.
När 2010 bara var ett par dagar gammalt avslöjade en stor morgontidning att vårdnadsbidraget lockat så många familjer i vissa av Stockholms förorter att förskolorna kände oro för att behöva göra neddragningar på grund av minskad efterfrågan på platser. Vips var den medkännande och bekymrade journalistiken framme. Det är ett stort bekymmer om färre barn går i förskolan. Det blir eländiga besparingar.
Men en annan sida av myntet som också gav rubriker var självfallet hur mycket dessa barn missar av utvecklingsmöjligheter när de inte är i förskolan och att det är en kvinnofälla. Den alldeles särskilda godbiten i denna historia var dock att det är i våra invandratäta områden som man i högre utsträckning begärt vårdnadsbidrag – hur går det då med integrationen av kvinnor och barn?
Varför är detta med vårdnadsbidrag så känsligt i vissa kretsar? Vad är det som gör att det anses vara undermåligt för barn att vara med sina egna föräldrar så till den grad att det nästan blir krigsrubriker när ett antal familjer valt att stanna hemma lite längre med barnen än bara föräldrapenningen räckte till? Det misstänkliggörs direkt, framstår nästan som en sekteristisk tendens när barnen inte med varm hand dumpas av på förskolan tidigt varje morgon för att vara där hela dagen och stöpas till ansvarskännande svenskar. Är det konservativa svenskar som i kombination med muslimska talibaner ska fjättra kvar kvinnorna vid spisen och förhindra barnens utveckling?
Jag kan inte förstå problemet över huvud taget. För mig är det så självklart att barnen är föräldrarnas ansvar. Det är föräldrarna som ska ha möjlighet att besluta om hur barnen ska växa upp och fostras. Ingen annan. Jag tycker det är förkastligt att det finns personer som ser ner på dem som väljer att ta hand om sina barn själva, som tror att de därmed ger dem den bästa grunden för framtiden. Jag tillhör själv inte den kategori som valt att stanna hemma med dottern särskilt länge. Men jag har djup respekt för dem som gjort och gör det valet.
För det finns sannerligen inget rätt eller fel, bara olika familjer, olika livssituationer och olika livspussel. Det handlar för mig om respekt för andra människors livsval. Jag behöver inte tycka som dem, jag behöver inte tycka om deras val. Men vem är jag att pracka på människor just det val som jag själv anser vara lämpligt för mitt barn? (Montessoriförskola)
I Stockholm är det cirka 85 procent av barnen som går i förskola, 88 procent av alla ett- till femåringar. Och när vi närmar oss femårsåldern är det faktiskt över 98 procent, medan 59 procent av 1-åringarna är inskrivna. Vissa är nog inte nöjda förrän 100 procent av barnen går i förskola från den dag de fyller ett år. Eller förresten, varför nöja sig med det? Borde inte föräldrarna lämpa över barnen för samhällelig fostran direkt på BB?
Det finns ett par samhällen som på allvar drivit tesen att barnen ska fostras av samhället till goda medborgare, inte av föräldrar som slår en massa griller i huvudet på den uppväxande generationen. Jag tänker på kommunisterna i Sovjetunionen och nazisterna i Tyskland.
Det är exempel på riktigt onda samhällen. Tvärtom, avskräcker deras planer för att stöpa alla människor i samma form. De som inte passade in i mallen togs bort, tämligen omilt och inhumant. Ett samhälle som bejakar mångfald och olikheter når så oändligt mycket längre och blir dessutom betydligt mindre inskränkt och mera tolerant.
Irene Svenonius
är stadsdirektör för Stockholms stad, mer rötter på Vållö
Valfrihet och många barnomsorgsalternativ är ett måste eftersom alla familjern och alla barn är olika. Se bara på Birgitta Ohlsson, hon vill till varje pris bli EU-minister just nu när hon ska ha barn. Om hon fått som hon velat skulle vi redan ha kvoterad föräldraförsäkring, 6 månader till mamman och 6 månader till pappan. Men nu blev Birgittas familjesituation sån att hon bara ska vara hemma 3 - 4 veckor.... maken ska ta resten av föräldraledigheten. Vilken tur för henne att vi inte har kvoterat då. För i så fall skulle de bara ha kunnat vara hemma cirka 7 månader med full ersättning. En liten tankeställare kring vad millimeterfeminism och barnen som murbräcka för jämställdhet ställer till med.
Vem har bevisat att det är billigt att ha få barn? Inget att ärva, inget att ta över. Maten blir inte billigare/portion för att Du lagar den till ett fåtal, snarare tvärtom. Bo måste Du, ringa vill man kunna, se nyheterna bör man, en dagstidning är god uppfostran,plattapparaten vill man ha, bredband kallades digital allemansrätt av ett parti som nu mest kämpar för sin överlevnad, bilen har plats för fler - jag kan fortsätta men det känns oerhört överflödigt. Är Du dessutom en enastående (LÄS ENSAMSTÅENDE) förälder vill ingen se Din månadsbudget.Vilket parti vågar tala om fåbarnstillägg??
Det är ofta vi ser hur människor frågar sig, varför det är så farligt med vårdnadsbidrag, med en lättnad i den ekonomiska styrningen av barnen till kollektivistisk fostran.
Svaret finns mycket tydligt i den marxistiska ideologin - hos Marx och Engels hymlas det inte över hur viktigt det är, att barnen inte fortsätter att fostras med gamla borgerliga värderingar.
Och visst har Irene Svenonius dragit parallellen med de totalitära regimerna i Nazi-Tyskland och i Sovjetunionen. Liksom den brittiska forskaren och sociologen Patricia Morgan har gjort i sin bok Family policy, family changes. Sweden, Italy and Britain compared. I denna säger hon i klartext, att förhållandena i Sverige är som i Sovjetunionen och att detta med att alla är jämställda och arbetar alltid i vårt land inte är något annat än en Potemkinkuliss - med hög frånvaro från arbetet och byte av arbete sinsemellan. Detta stöds ju också av jämförelsen med andra länder, som gått om Sverige i välfärdsligan, trots att de har kvar föräldrars frihet att välja och arbetar kanske 1 x 35 timmar i veckan i stället för 2 x 40 timmar som oftast hos oss.
Detta marxistiska förtryck och den ekonomiska styrningen med dess brott mot några mänskliga rättigheter (förbudet mot diskriminering på grund av åsikt, artikel 14 i Europakonventionen t ex) kan inte försvaras i ett västerländskt land, men väl döljas bakom slagord, dogmer av typ JÄMSTÄLLDHET UBER ALLES, BARNENS BÄSTA eller VISST ARBETE ÄR INTE ARBETE.
Att detta kan fortgå beror på en intensiv propaganda och på att svenska media i allmänhet befolkas av socialister, som inte vill medverka till att sådana falska dogmer avslöjas.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (22 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
