Kollektivt haveri i en samling ögonblick

Ledare Artikeln publicerades

Nyutkommen bok dokumenterar svensk försvarspolitik från drömmerier till uppvaknande.

Journalistik har ofta kort hållbarhet men kan, när den är som bäst, ge en stark känsla för stämningar och tankar i vissa givna ögonblick. Claes Arvidssons journalistik, samlad i boken Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag), är av detta slag. Arvidsson har som ledarskribent i Svenska Dagbladet mer ihärdigt än de flesta påtalat försvarspolitikens brister.

Tyvärr har det funnits många att påpeka. Men till de främsta, som löper genom hela samlingen av artiklar från 2004 till 2016, hör den konsekventa felbedömningen av säkerhetsläget och den lika konsekventa åsiktskonformismen. Ett "kollektivt haveri" kallar Arvidsson resultat.

Som framgår av artiklarna framgick det redan tidigt i Putins presidentskap att det pågick en centralisering av den politiska makten, att det rådde en illavarslande attityd till grannländer och att det gjordes stora satsningar på militären. "Jag har intrycket att den svenska regeringen inte riktigt har tagit den negativa utvecklingen på riktigt allvar", skrev Arvidsson 2005.

Istället satsades från svenskt håll på besparingar och den så kallade Långtbortistandoktrinen, som gick ut på att säkerhet skapades utanför Sverige. På egna grunder hade den klara förtjänster, men när den åtföljdes av och genomfördes med hjälp av ett massivt grupptänkande blev effekten negativ.

När nu utvecklingen i Ryssland har blivit för påfallande för att ignoreras har denna doktrin kastats över bord och nationellt försvar ska åter byggas upp. Men som Arvidsson påpekar i sina senaste artiklar är också dagens försvarssatsningar blygsamma. Och om något har Sveriges säkerhetspolitiska läge försämrats ytterligare genom valet av en oberäknelig och isolationistisk amerikansk president. "Det är på allvar", skriver Arvidsson.