Kärnvapenrustning 2.0

Ledare
Rysslands Iskander-system. Det har kapacitet att bära kärnvapen, och har använts i militärövningar riktade mot Väst.
Foto:

I svensk kärnvapendebatt har fokus ofta legat på USA. En ny rapport av Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) visar emellertid att det i själva verket främst är Ryssland som står för kärnvapenupprustningen.

Artikeln publicerades 19 juni 2017.

FOI har bland sina myndighetsuppdrag bland annat uppgiften att med sin tekniska expertis bedöma hotet från kärnvapen. I en ny rapport som släppts av myndigheten så analyseras hur kärnvapen har fått en ökad betydelse i Europa, i samband med den ökande osäkerheten de senaste åren. Studien har föranletts av de senaste årens säkerhetspolitiska debatter gällande Östersjöområdet.

Forskarna går igenom både den historiska bakgrunden, såväl som hur kärnvapenläget ser ut i dagens Europa. Man redogör även för hur doktriner för kärnvapenanvändning har utvecklats i både Väst och Ryssland efter kalla krigets slut. En viktig fråga är hur Sverige påverkas i och med att kärnvapen får denna ökade betydelse.

Rapporten visar att USA har skurit ned sin kärnvapennärvaro i Europa kraftigt, även om en del fortfarande finns stationerat i Natoländer som Tyskland och Nederländerna som en försäkran om USA:s fortsatta solidaritet med europeisk säkerhet. Men kärnvapnens återkomst i den politiska diskursen står framför allt Ryssland för. Det handlar inte främst om resursupprustning, utan om att Ryssland efter sin tidigare nedrustningsperiod nu utvecklar befintliga kärnvapnen och ger dem större roll, bland annat för att täcka upp brister i sin försvarsmakts konventionella militära förmåga.

Sett i samband med den nuvarande konflikten mellan Väst och Ryssland, samt att Moskva har visat sig villigt att strida både i Georgien och Ukraina till följd av deras närmanden gentemot Väst, så framstår det som högst orimligt att USA kommer fortsätta med kärnvapennedrustningen. Istället drar rapportförfattarna slutsatsen att kärnvapnen kommer får en större säkerhetspolitisk roll för Europa med anledning av hur man förhåller sig till Rysslands agerande.

I denna situation är det svårt att försvara den symbolpolitik som Sverige ägnat sig åt i ivrandet för kärnvapenförbud. En sådan förbudslinje drev nyligen igenom en FN-resolution om att förhandla fram ett internationellt förbud mot kärnvapen. Även om man kan sympatisera med denna nollvision utifrån det moraliskt problematiska med kärnvapnens potentiella destruktivitet, så fyller de dock en viktig roll just på grund av detta.

Och det är värt att notera att Sverige var ensamt i Norden om att rösta för resolutionen. Det är viktigt att Sverige förstår länder som tänker annorlunda kring detta. Dessa ser kärnvapen som en slutgiltig garant mot säkerhetspolitiska hot. Kärnvapen bidrar till stabilitet och minskad krigsrisk just på grund av den avskräckande och hämmande effekt de har. Ett förhastat förbud mitt i en period av allvarliga internationella konflikter skulle i stället leda till instabilitet, och kan alltså få förödande konsekvenser. De internationella säkerhetsproblemen måste lösas innan någon kärnvapennedrustning kan fortsätta på ett säkert vis.