Kamp mot utanförskap måste hänga ihop bättre än så här
Hyresfastigheter ska exproprieras om politiker inte anser att de sköts. Hyrorna ska subventioneras med skattemedel. Hyreslägenheter ska fördelas efter behovsprövning, inte efter hur länge man har stått i kö. Den skötsamma medborgare som har köat i tio år i hopp om en centralt belägen bostad kan få en bostad i ett utsatt område.
Det är inte några lätta poäng Liberalerna väljer att ta när de genom partiledaren Nyamko Sabuni profilerar sig i bostadspolitiken. Tyvärr är det inte heller några relevanta poäng.
För det problem som partiet vill lösa, de utanförskapsområden som har uppstått till följd av segregation, är bara i begränsad utsträckning ett bostadspolitiskt problem. Om vuxna människor befinner sig långt från arbetslivet, och om barn på ett strukturellt plan misslyckas i skolan, är utanförskapet ett faktum oavsett hur bostaden ser ut. Om migrationspolitiken dessutom innebär att gruppen i utanförskap ständigt växer, spelar bostadspolitiken ingen roll.
I värsta fall kan den faktiskt bidra till att problemen fördjupas. Social housing uppstod i en tid när det inte fanns internet och människor rörde sig mellan världsdelar i betydligt mindre utsträckning. På så vis var subventionerat boende till svaga grupper både möjligt och legitimt.
Idag är utmaningarna mycket större. Rätten till subventionerad bostad i Sverige kommer att utöva en formidabel dragningskraft. Den kommer att kräva ändringar av migrationspolitik och bidragsregler som den regering Liberalerna stödjer aldrig kommer att orka genomföra.
Det är i någon mening hedrande att Sabuni struntar i det svenska tankeförbudet när det gäller nya lösningar på bostadsmarknaden. Som förre bostadsministern Peter Eriksson konstaterade har social housing redan införts i Sverige, trots att ingen egentligen ville ha det. Vissa grupper anses mer bostadsbehövande än andra och passerar alla köer. Ska denna ordning i längden accepteras måste den bli öppen, transparent och tillgänglig för fler. Annars borde den avskaffas.
Men Liberalerna visar med sina förslag att de ännu är långt borta från en sammanhängande politik mot utanförskap och utanförskapsområden. Bostadspolitiken är en del av den, men en liten. Politiken för skola, arbetsmarknad och migration måste dra åt samma håll. Och även om Liberalerna skulle nå den insikten, har de förbundit sig att i fyra år stödja en regering vars politik bygger på helt andra premisser.
