Kalmars historia är dess biskopars

Ledare Artikeln publicerades

Kyrkohistorikern Peter Bexells nya bok skildrar Kalmars historia genom biskoparnas levnadsöden.

På Stagneliusskolan i Kalmar hänger idag en serie porträtt av äldre, allvarliga och för de allra flesta helt okända män. Om porträtten idag tjänar ”läroverkets ungdom” till ”eftertanke och eggelse”, vilket var ett argument för att de skulle hängas upp just i skolmiljö, må vara osagt - men nog berättar de en historia för den som är intresserad. Männen är Kalmar stifts biskopar och superintendenter, från Johannes Petri Ungius (ca 1570-1617) till Henry William Tottie (1856-1913).

I en nyutkommen bok, Kalmar stifts biskopsporträtt, berättar nu kyrkohistorikern Peter Bexell dessa biskopars historia - och genom dem även historien om Kalmar stift och Kalmar. För biskoparna var inte, som idag, huvudsakligen andliga vägledare utan vidare mandat att styra upp ens kyrkointerna angelägenheter. De var tillsammans med ett fåtal andra personer stadens och regionens makthavare. Det fanns framför allt en nära förbindelse mellan biskop och skola. Biskopen var eforus, det vill säga tillsyningsman, över stadens skola. Och skolans lektorer utgjorde domkapitlet, som både var skolans styrelse och hanterade ärenden om prästerliga tjänster och kyrkotukt. Det sägs ibland att uppdelningen mellan kyrka och stat skulle ha en lång tradition i västvärlden, men i Sverige var det snarare frågan om symbios. Ända fram till 1962 fortsatte biskopen i Växjö, som hade övertagit Kalmarbiskoparnas uppgifter i och med stiftets avveckling 1915, som ceremoniell tillsyningsman över Kalmar högre allmänna läroverk.

Vilka var då dessa personer, och vad uträttade de? Ungius, den förste som finns avporträtterad (företrädaren Nicolaus Petri tjänstgjorde bara i tre år), utarbetade en för Kalmar stift speciell kyrkoordning som bland annat avhandlar dömda brottslingars deltagande i gudstjänster och hur man ska sätta stopp för supande i samband med bröllop och begravningar. Hans efterträdare Jonas Birgeri Rhotovius medverkade till att Kalmar år 1626 fick sitt första boktryckeri, vars första kända publikation för övrigt är likpredikan över Rhotovius själv. Henning Schütte, som tjänstgjorde som biskop i hela 47 år, lät bygga domkyrkan. Carl Gustaf Schröder utkämpade en strid med landshövdingen som blev så infekterad att domkapitlet både bad kungen om beskydd och avbröt sin brevväxling med landshövdingeämbetet som låg i nästa kvarter. Vad gällde konflikten? Sprit naturligtvis. Rappe hade varit alltför nitisk i sitt uppdrag att genomföra det kungliga förbudet mot husbehovsbränning och utlyst stormöte i domkyrkan utan biskopens medgivande, i strid med 1554 års stadga om kyrkofred. Rappe fick senare lämna sin post och husbehovsbränningen återupptogs.

Många av biskoparna var samhällskonservativa, men det hindrar inte att det bland dem också fanns innovatörer. Martin Georg Wallenstråle ordnade till exempel så att Kalmar stift fick ett tryckt nyhetsorgan redan 1790, Calmar stifts tidningar, långt innan föregångarna till dagens nyhetstidningar hade grundats. Och Tottie, som blev biskop i ett stift som redan då var avsett att upplösas, inledde en förnyelseverksamhet som blev stilbildande för hela Svenska kyrkan.

Några direkta excentriker finns däremot i denna krets, möjligen undantaget 1600-talsbiskopen Petrus Andrae Schomerus som under sin tid vid Uppsala universitet envist vägrade överge sina astrologiska övertygelser.

Kalmar stifts biskopsporträtt är också historien om porträtten som konst och som tavlor. Bexell hjälper läsaren att förstå de ofta subtila signaler som i äldre tiders porträttkonst skulle förmedla information om personen: handskarna, fingrarna, knapparna... I ett avslutande kapitel skildras också porträttsamlingens öden. Att den nu återfinns på Stagneliusskolan är ingen slump utan utfallet av en dragkamp som regeringen fick döma av.

Denna historia har också sorgliga inslag. På 1970-talet varnade Oloph Bexell för att samlingens säkerhet inte kunde garanteras på skolan, men varningen föranledde ingen åtgärd. I januari 1983 bröt sig några personer in i skolan, tog ner elva av porträtten och förde ut dem. De flesta återfanns och kunde återställas, men två kom aldrig till rätta. Man kan bara hoppas att återstående porträtt ”för generation efter generation af Kalmarungdomar blifva en ständig, vemodig men talande och lyftande erinran om hvad som varit”.