Juridiskt godkännande av moraliskt skakig lag

Migrationsöverdomstolen gör en annan bedömning än underrätter och ”godkänner” till slut den så kallade gymnasielagen. Det var inte bara en befrielse för den rödgröna expeditionsministären utan på en punkt också ett viktigt besked i fråga om relationen mellan riksdag och domstolar i Sverige.

En migrationsdomstol hade slagit fast att lagen inte på grund av att lagen stred mot grundlag eller andra rättsregler ska tillämpas med hänvisning till att beredningen varit undermålig. Det var en långtgående tolkning av domstolens uppdrag som - om bedömningen stod sig - skulle kunna flytta makt från den valda församlingen till domstolar. Domstolar ska skydda fri och rättigheter, men hur regeringen sköter sitt uppdrag granskas i första hand av Konstitutionsutskottet och riksdagsledamöterna svarar också i första hand inför väljarna. Möjligheten att underkänna en lag på grund av bristande beredning måste anses vara en säkerhetsventil att använda i nödfall.

Sedan är det värt att understryka att Högsta Domstolen snart kommer med en vägledande dom som berör just frågan om beredningskravet är uppfyllt, när det gäller den så kallade vapenlagen. Om Högsta Domstolen gör en annan bedömning där får vi fortsätta att leva med en osäkerhet kring vad som juridiskt krävs för att beredningskravet ska vara uppfyllt.

Att Migrationsöverdomstolen även ansåg att gymnasielagen inte stod i strid med regelverket i Schengen var mer en juridisk avvägningsfråga. Nästa regering kan dock andas ut - för en stund. Den slipper att i panik söka en ny lösning i riksdagen för gruppen.

Men frågetecknen är inte över. Vad som händer efter den 13 månader introduktionsutbildning eller efter fyra års gymnasiestudier är höljt i ett dunkel. Ska ett permanent uppehållstillstånd erhållas krävs att ett försörjningskravet uppnås inom sex månader efter studiernas slut. Det är visserligen inte preciserat och det finns heller inget krav på godkända studier - men det är rimligt att anta att en stor del av de 9000 som lagen omfattar inte kommer att uppfylla kriterierna för uppehållstillstånd. Då kommer frågan om gruppens framtid åter till politiken. Och då är amnestin nära. Ju längre tiden går desto allt mindre humant blir det att utvisa männen till Afghanistan.

Men de sakliga skälen för uppehållstillstånd blir inte större för att åren går. De två fall som Migrationsöverdomstolens behandlade är sannolikt karaktäristiska. II båda fallen förklarades att den asylsökande varken hade flyktingstatus, var alternativt skyddsbehövande eller hade synnerligen ömmande skäl till att få stanna i Sverige. Ingen av dem hade gjort sin identitet sannolik och berättelser avfärdas av såväl under- som överrätt.

Lagen särbehandlar en grupp som saknar skyddsbehov. Att den får juridiskt grönt ljus innebär således inte att den utgör något högstående moraliskt exempel.