Jordbävningen i Lissabon 1755 skakade en världsbild

Ledare Artikeln publicerades

Det var ett väldigt skalv. Det var en tsunami med femton meter höga vågor som rullade in mot staden. Det var en förödelse som trotsade alla mänskliga begrepp.

Offren gick inte att räkna. Siffrorna är osäkra. De pendlar mellan tiotusen och hundratusen döda. Vad man däremot vet, med säkerhet, är att 85 procent av stadens byggnader utplånades.
Men det som hände i Lissabon, denna allhelgonadag för länge sedan, skakade inte bara jorden utan också människans tilltro till Gud. Voltaire, filosofen och upplysningsgiganten, ansåg att jordbävningen var straff som saknade alla rimliga porportioner. Även om människans synd var stor var Guds hämnd besinningslös.
Den första november 1755, då människor samlades i kyrkor för att fira Gud och alla heliga människor i hans armé, just denna allhelgonadag, skakade de troendes världsbild. Just då ställdes den fråga, som brukar kallad för teodicéproblemet, på sin spets; hur kan en god Gud göra människan så ont.
Voltaire blev upptagen av problemet. I ett stor och mäktig dikt – Poème sur le désastre de Lisbanne (poem om Lissabons ödeläggelse 1756) skriver han bland annat att "I Paris där dansar man medan Lissabon förstörs" och ställer frågan "vad gjorde dessa barn i mödrars famn för brott/Värre i Lissabon än i Paris."
Hans världsbild krossades. Gud är inte god. Världen har blivit en farlig och osäker plats. Människan kan plötsligt och oförmodad drabbas av okända fasor. Man kan inte längre ta något för givet. "Man vet ju ingenting, blott fruktan har man lärt."
I Voltaires lilla roman "Candide", läst och älskad av miljontals människor, drar huvudpersonen slutsatsen att det enda människan kan göra är att odla sin egen trädgård och leva ett enkelt liv bortom samhällets krav och förpliktelser. En filosofi som den stora filosofen själv aldrig levde upp till.
Ty hur nyckfull världen än är, hur naturen än utsätter människan för sina vredesutbrott, måste vi försöka att förbli anständiga varelser. Det stora tomrum som en frånvarande, eller förströdd Gud skapar, måste vi själva fylla med mening.
Det gjorde inte kungen av Portugal. Han gjorde ingenting. Den stora katastrofen 1755 gjorde honom handlingsförlamad. Hans premiärminister Sebastio de Melo tog därför makten. På frågan vad som måste göras svarade han "begrava de döda och ge mat åt de levande".
I en utmärkt bok, "Tsunamin i Lissabon" (Atlantis 2005) berättar idéhistorikern Gunnar Broberg om hur jordbävningen sände vågor över hela världen, som inte bara handlade om skakningar i jordskorpan utan om människans roll i ett svart universum. Där finns också fascinerande ögonvittnesskildringar av svenskar i och nära katastrofens epicentrum.
Hjalmar Gullberg skrev en dikt om jordbävningen i Lissabon (Ögon, läppar 1959) som avslutas på detta sätt:
Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner/när de i mässan drack hans vin och åt hans bröd?/Nyheten spreds.Voltaire skrev på alexandriner/ett ode och en värld förstod att Gud var död.
Oavsett detta – kan vi alltid ge en hjälpande hand.
Lars Ragnar Forssberg