Jonatan Lönnqvist: Den musikaliska gåvan är inte gratis

Ledare Artikeln publicerades
Foto:

Om den kulturella spetsen börjar trubbas av kommer det på sikt ha en negativ påverkan även på de glada amatörernas verksamhet, liksom för kulturkonsumenterna.

I början av året gick den svenske operatenoren Nicolai Gedda ur tiden. Hans spökskrivna självbiografi heter ”Gåvan är inte gratis” (Bonnier, 1977). Det är en titel som väl sammanfattar vad en konstnärlig karriär förutsätter: talang, men också hårt arbete för att förvalta den. Framgång är ett resultat av både vår begåvning och hur mycket tid och vilja vi är beredda att investera.

När Thomas Südhof, nobelpristagare i medicin 2010, fick frågan om vem som varit hans viktigaste lärare blev svaret: ”Min fagottlärare som lärde mig att det enda sättet att göra något rätt är att öva och lyssna, öva och lyssna, i timme efter timme.” (The Lancet 7/8-10)

Att musik underlättar vår inlärning i exempelvis matematik är väl dokumenterat. Men för Dr. Südhof handlade det inte bara om att stimulera bägge hjärnhalvorna, utan musiken hjälpte honom att på ett djupare plan förstå vad dedikerat arbete och eget ansvar innebär. Det är en insikt som många barn och unga i dag verkar berövas möjligheten att få. Vi lever i den omedelbara tillfredsställelsens tid. ”Roa mig annars byter jag fritidsaktivitet” är tyvärr den inställning med vilken många barn hoppar mellan sysselsättningar.

När man läser remissvaren till regeringens Kulturskoleutredning finns en tydlig oro för att framtidens kulturskola kanske visserligen blir obligatorisk för kommunerna att erbjuda, men allt mer går från att vara en plantskola för framtidens orkestermusiker till att bli en glorifierad fritidsgård där barn går mellan olika kulturyttringar, som undervisas i grupp utifrån deltagarnas egna intressen.

Det vore sorgligt om Sverige framöver inte skulle kunna fostra nya sångare, instrumentalister, kompositörer och dirigenter. Eller om de enda som kom fram var de vars föräldrar kunnat ordna och bekosta privatlektioner under hela deras uppväxt. Men framför allt är det sorgligt om musik – och andra estetiska uttryck – reduceras till att bli en fernissa som ska strykas över tillvaron.

I så gott som varje större svensk stad finns i dag olika former av ”alla kan sjunga”-körer. En kör dit du kommer för att höja kroppens endorfinnivåer utan att det ställs några egentliga krav på att du ska utveckla dina färdigheter eller utmana dig själv. Säger det något om vår samtid, att dessa körer vuxit så i popularitet? Jag avser inte att såra någon med denna fråga. Jag känner människor som både leder och deltar i dessa och jag vet hur mycket de betyder för många.

Men om unison sång av vår tids poplåtar kan ge en sådan tillfredsställelse, vad skulle då människor inte kunna få vara med om i sitt inre om de lärde sig grundläggande notläsning, tränade upp sitt gehör och så småningom kunde vara med i en enkel fyrstämmig sats av Mozart? Och hur skulle den erfarenheten kunna stärka dem i deras yrkesliv?

Liksom inom övrig utbildning, krävs i musikundervisningen en balans mellan bredd och spets. Men om spetsen börjar trubbas av kommer det på sikt ha en negativ påverkan även på de glada amatörernas verksamhet, liksom för kulturkonsumenterna. Att betrakta kulturskolan som ett smörgåsbord där barn kan komma och ta för sig av det som känns tilltalande i stunden är en återvändsgränd. Våra politiker bör ha modet att låta kulturskolan stå upp för kvalitet och kontinuitet. Men ska eleverna hitta dit och stanna kvar krävs även föräldrar som vågar utmana sina barn och hjälpa dem se längre än till den omedelbara belöningens kortvariga glädje.