Jöken i långbänken

Organisationen bildades efter den så kallade planhushållningsdebatten under 1940-talets andra hälft. Socialdemokratin övergav på det stora hela alla målsättningar om att förstatliga näringslivet, istället skulle företagen styras via regler och politiska beslut. Efter hårt motstånd från folkpartiet och högern gick förslaget till historien. Men tunga näringslivsprofiler insåg också att dialog mellan näringsliv och andra samhällssektorer saknades. SNS inrättades som en arena för samtal och forskning. Med företag och även myndigheter som medlemmar. Och har sedan 1940-talet fungerat som en viktig mötesplats och som finansiär av forskning i Sverige.

I denna backspegel kan ny forskning från SNS betraktas. Forskarna Carl Dahlström, Erik Lundberg och Kira Pronin pekar på att graden av politiskt samförstånd minskat sedan regeringar övergivit de tidigare så vanliga parlamentariska utredningarna för att istället tillsätta enmansutredningar.

Historiskt var hälften av utredningarna parlamentariskt sammansatta. Under 1990-talet hade andelen sjunkit till 20 procent. I dag är den nere på tre procent.

Därmed minskar kontaktytor mellan partierna. Konflikter skjuts på framtiden till arenor där det är svårare att nå fram till breda lösningar. Att ensamutredare inte sällan har haft en egen agenda, allt oftare har de hämtats från riksdagen, har också urholkat tilltron till utredningsväsendet. Och i än högre grad minskat möjligheten till kompromisser.

Januariöverenskommelsens medlemmar lär redan vara medvetna om detta. Ensamutredare ska utifrån direktiv lösa de gordiska knutar som råder mellan partierna i fråga om arbetsrätt och strandskydd. Några Alexanderhugg är dock inte att vänta. Knutarna sitter som berg som olika parter drar åt var sitt håll. Därför lär utredarnas formuleringar hamna i långbänk när de ska hanteras inom statsrådsberedning och riksdagsutskott.

SNS-forskarnas rapport presenterades precis före onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Diskussionen verifierade också forskarnas teoribildning på i varje fall en punkt. Att en migrationspolitisk kommitté tillsats tycks redan nu påverka samtalet inför en eventuell uppgörelse.

Det märks på Centerledaren Annie Lööf som ändrat sin retorik i frågan. Åter – precis som i söndagens tv-debatt – talade hon om att den svenska politiken för mottagande inte avsevärt kan skilja sig från våra grannländer. Det tycks vara de små bokstävernas skifte mot en större förändring. När kommittén väl är tillsatt och inlett sitt arbete går det inte längre att undvika tydliga ställningstaganden. Det räcker inte längre med ord som anständighet och tolerans. Ja, även Sverigedemokraterna kan för övrigt tvingas till för partiet politiskt svåra kompromisser.

Kommittén är inte den enda orsaken till nya betoningar och accentförskjutningar. I alla partier finns motsättningar mellan kommuner och riksdagsgrupp, men de är som svårast att hantera i de tre stora kommunpartierna, Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern. Riksdagens övertygelsepolitiker och kommunernas ansvarspolitiker har länge stått långt från varandra. I ett parti som brukar beskrivas som kommunalrådens kan riksdagsgrupp och ledning i längden inte gå en egen väg.

Institutioner som SNS manifesterar en anda av dialog. Men också tilltron till kunskap och forskningens roll för tillväxt och sociala framsteg. SNS roll som mötesarena i den polariserade efterkrigshistorien är omistlig.

Sådana arenor har tjänat oss väl. Det har också kommittéväsendet gjort. De behövs också i vår tid.