Jobba för att leva

Ledare

Vad säger semesterfirande svenskar till varandra? ”Det är härligt att slippa ekorrhjulet!”, ”Ja, men snart är det tillbaka till grottekvarnen”.

Artikeln publicerades 26 juli 2014.


Vi har ett kluvet förhållande till arbete. Å ena sidan är arbetet en börda, det är ”grottekvarnen” som stjäl vår tid så att vi inte hinner läsa, älska, träna, vara med våra barn eller få eftertraktad ”egentid”. Det är den synen på arbete som ligger bakom alliansregeringens arbetslinje; att vi av naturen är så arbetsskygga att vi måste stimuleras att arbeta, med morötter i form av jobbskatteavdrag och piskor i form av hårda a-kassekrav och Fas 3.
Å andra sidan beskrivs arbete ofta som vägen till självförverkligande och personlig utveckling. Arbete är inte bara försörjning, utan det som ger livet mening och placerar oss i ett ­socialt sammanhang. Det är den synen på arbete som får feminister att rasa mot föräldrar som vill ta hand om sina egna barn i stället för att lämna dem på förskola, och integrations­debattörer att darra på stämman när de talar om att utanförskap inte bara är en ekonomisk fråga. Det är också den synen på arbete som vänster­debattörer och förespråkare av medborgarlön utgår ifrån, när de hävdar att a-kassa, sjukpenning och andra ersättningar borde vara högre – att ha ett arbete är ju belöning nog i sig!
Det senare synsättet betonas av sociologen Roland Paulsen (DN Debatt 13 och 15 juli). Paulsen tycker att arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Fas 3 borde bli frivilliga. Om politikerna anser att arbete är det som ger livet mening så är arbetslöshet straff nog i sig, vi ska inte straffa den arbetslöse ytterligare genom tvång att delta i meningslösa och ibland förnedrande aktiviteter. Paulsen påpekar också att de borgerliga partierna är ärligare än de rödgröna, eftersom Anders Borg har erkänt att arbetsmarknads­politiska åtgärder ytterst handlar om att ta bort fritiden för de arbetslösa.
En möjlig invändning mot Paulsens resonemang är den som feminister brukar göra mot föräldrar som vill vara hemma med sina småbarn: Det står var och en fritt att avstå från förvärvsarbete, vi har inte arbetsplikt i Sverige, men den som är arbetsför och väljer bort arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan inte kräva att försörjas av andra genom a-kassa eller vårdnadsbidrag. ­Implicit finns ett krav om rättvisa för dem som sliter i ”grotte­kvarnen”: de försörjer soli­dariskt de sjuka och ofrivilligt arbetslösa, men ska inte tvingas försörja skönandar som bara vill styra över sin tid.
Just att styra över sin tid är också en viktig dimension i synen på arbete som självförverkligande. Frihet under ansvar och arbetsuppgifter som ­fordrar kreativa lösningar är nog vad många förknippar med ett själv­förverkligande arbete. Men retoriken om att arbetslivet går åt detta håll krockar ibland med verkligheten.
Se på lärarna, som en gång i tiden bara hade ett visst antal timmar i ”undervisningsskyldighet”. Var, när och hur de förberedde och efterarbetade dessa lektioner bestämde de själva.
I dag blir lärarna allt mer låsta till skolbyggnaden och kontorsarbets­tider, och arbetstiden fylls med möten och dokumentation. Lärarnas möjligheter att styra sin tid, och att kreativt förbereda undervisningen, krymper. Förtroende är ersatt av kontroll, och läraryrkets frihet har minskat.
Frågan är vad vi menar med ”självförverkligande”. Enligt World Values Survey är svenskarna det folk i världen som värderar självförverk­ligande högst. Om det stämmer att vi bara kan förverkliga oss själva genom arbetet borde vi rimligen också vara det mest arbets­älskande folket.
Men då bör man notera att World Values Survey ställer självförverkligande (eller egentligen ”self expression”) i motsats till överlevnad. Arbetar man för att överleva eller för att förverkliga sig själv?
På de flesta platser i världen och vid de flesta tidpunkter i historien har människor arbetat för att överleva. Det är bara när överlevnad blivit något man självklart tar för givet som man kan tala om arbete som självförverkligande och livets mening.
Kanske kan vi i Sverige få en bättre balans mellan arbetet som grottekvarn respektive livets mening genom att påminna oss om att överlevnad ­kräver arbete. För både individen och nationen som helhet gäller att vi måste jobba och dra in pengar om vi ska ha råd med mat, bostäder, skola och sjukvård.
Kanske skulle fler unga göra ­rationella utbildningsval (på industriprogrammet står platser tomma, trots goda jobbchanser) om vi talade mer om överlevnad, kanske skulle Sverige få lika jämn könsfördelning på ­tekniska och naturvetenskapliga utbildningar som de i våra ögon ­ojämställda forna öststaterna har?
Forskarna tror att stenålders­människan inte jobbade mer än två–fyra timmar om dagen. Ett liv i Marx och medborgarlönvurmarnas smak; mycket tid att reflektera och utveckla sig själv.
Men stenåldersmänniskorna blev inte särskilt gamla. Kanske har vi i ­Sverige blivit så bortskämda att vi glömt denna självklarhet: Arbetet är inte livets mening, men arbetet är nödvändigt för att vi ska överleva så att vi kan fundera på livets mening. Och förverkliga oss själva.
Marika Formgren