Jihadismen inte som vi tror

Ledare ,
Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism Anna Carlstedt vid sitt besök i Kalmar.
Foto:

Det svenska arbetet mot våldsbejakande extremism riskerar att utmynna i feltänkta strategier.

Artikeln publicerades 13 juni 2017.

Våldsbejakande extremism är en företeelse som alla kommuner förväntas förhålla sig till – men begreppet förblir illa definierat, och kan i värsta fall kan ha gett upphov till helt felaktiga motstrategier.

När det talas om våldsbejakande extremism, som vid det kunskapsseminarium som arrangerades av länsstyrelsen i Kalmar under måndagen, är utgångspunkten ofta att våldet är extremismens slutstation. Definitionen hos Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, som deltog vid måndagens möte, är "rörelser, ideologier och miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som främjar våld för att uppnå ett ideologiskt mål".

Försöker man förstå den senaste tidens attentat i Europa på detta sätt stöter man dock snabbt på problem. Vilket ideologiskt mål ville knivmännen i London uppnå? Vad hade Manchesterbombaren Salman Abedi egentligen för synpunkter på den demokratiska samhällsordningen?

Den franske islamkännaren Olivier Roy har i detta sammanhang gjort en viktig distinktion. Den terror vi nu upplever i Europa är, säger han, inte ett resultat av radikaliserad islam utan av islamiserad radikalism. Det vill säga: unga män – det är nästan alltid män – finner i islam, närmare bestämt jihadisalafismen, utlopp för sitt hat mot omvärlden och sin dödsvilja. De är nihilister som finner ett ideologiskt hem i Islamiska statens dödskult. De är inte bara våldsbejakande utan våldsfixerade. Våldet är ändamålet, inte medlet.

Vad har då detta att göra med det förebyggande arbetet? Det, till exempel, att risker bedöms annorlunda. Gemensamt för många utövare av våldsam extremism är att de har kriminell bakgrund, komplicerade familjeförhållanden och svag anknytning till platsen där de bor. Gärningsmännen i det senaste Londonattentatet flöt mellan flera länder.

Många gärningsmän lever ett påfallande omuslimskt liv, med droger och alkohol, fram till dess de "föds på nytt" och söker martyrskapet. De är inte intresserade av islam i allmänhet, de följer ingen utveckling från det måttfulla till det extrema utan går direkt till den maximala radikalismen.

Hur socialtjänst och skola ska fånga upp denna typ av individer är en öppen fråga. Att kommunerna ska känna till dem lika bra som man känner till sina VA-ledningar är orealistiskt, alldeles bortsett från att det allmänna inte får lägga sig i medborgarnas åskådningar.

Mer sannolikt är att man koncentrerar sig på en annan grupp, personer som kan vara nog så fundamentalistiska och ha nog så frånstötande åsikter men som erfarenhetsmässigt inte är några framträdande våldsverkare. De kan vara oerhört problematiska som moralpoliser men är mindre sannolika som jihadister.

Troligt är också att det utvecklas olika former för samverkan som når många människor men inte riskpersonerna, som inte erkänner några moderata imamers auktoritet.

Det går kort sagt att ta fram en väldig massa handlingsplaner utan att Sverige blir säkrare över huvud taget.