Jesus hade avvisats vid gränsen
Julen är hoppets tid. Vi påminns om barnet som föddes i stallet under enkla omständigheter mitt i en stormig värld. Redan efter några dagar tvingades familjenatt fly till ett annat land. I en ledartext, publicerad i Barometern den 14 december, skriver tidningen om Sveriges kristna råds engagemang för en human migrationspolitik i juluppropet. Texten innehåller en mängd frågor: Vilka talar kyrkoledarna för? På vems uppdrag bedriver kyrkoledarna opinionsbildning? Vad vet kyrkoledarna om migrations- och integrationspolitiken? Låt mig besvara några av Barometerns frågor utifrån mitt perspektiv som biskop i Svenska kyrkan. Räknat i antalet medlemmar består Svenska kyrkan av ca 6 miljoner människor, alla med olika sakpolitiska ståndpunkter. Det är naturligt i en så stor organisation.
Det betyder att alla medlemmar inte alltid kommer att dela de åsikter som företrädare för kyrkan står för. Att kyrkan har många medlemmar kan dock inte betyda att viktiga frågor ska sopas under mattan. I kristen tro är Guds kärlek till människan central. En kärlek som är så stark att Gud lät sin egen son födas till världen. Guds kärlek till oss får konsekvenser för vår tro och hur vi ser på våra medmänniskor.
Hösten 2015 var exceptionell i svensk politik. Under loppet av några månader gick statsministerns ”Mitt Europa bygger inga murar” till ett Sverige som byggde just murar. Murar för att stänga ute människor på flykt. Murar som stoppar familjer från att återförenas. Den tillfälliga lagstiftning vi har idag, murarnas lagstiftning, togs fram på rekordkort tid och röstades igenom i riksdagen trots att samtliga remissinstanser, däribland Svenska kyrkan,kritiserade förslaget. Barnrättsorganisationer menar att murarnas lagstiftning strider mot Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention, samma konvention som regeringen vill ska bli svensk lag. Idag har Sverige en asyllagstiftning på EU:s miniminivå. Den politiska viljan att forma en human politik är liten. Detta trots att det är fler människor på flykt i världen än någonsin tidigare, enligt UNHCR 65 miljoner människor varav 28 miljoner barn. Jag skulle vilja påstå att det inom kyrkorna och organisationer som Röda korset och Rädda barnen finns en mycket stor kunskap om svensk migrations- och integrationspolitik. Genom duktiga handläggare och gott samarbete finns den politiska och juridiska kompetensen. Men det finns också en mycket stor praktisk kunskap.
I så gott som varje församling i t.ex. Växjö stift finns någon form av integrationsarbete. Diakoner och präster får följa många människor under den första tiden i Sverige. Ibland fälls tårar av glädje efter ett positivt beslut,ibland tårar av sorg då familjer som ofta börjat rota sig i det nya landet får ett utvisningsbeslut. Erfarenheter från 90-talet, då många från forna Jugoslavien sökte skydd i Sverige, pekar på att migrationen har varit positiv för svenskekonomis tillväxt och möjligheten till fortsatt mycket hög välfärd i Sverige. Idagarna firar vi Jesusbarnets födelse. Barnet som Barometern så korrekt beskriver som en flykting som fick en fristad i Egypten. Lek med tanken att Jesus, Maria och Josef istället hade varit en familj på flykt som sökt fristad i Sverige idag. De hade inte kommit in. De hade inte varit välkomna. Här råder murarnas politik. För barnens skull stämmer jag in i juluppropet från Sveriges kristna råd: ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro,ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv och undanröj praktiska hinder mot familjeåterförening.
Fredrik Modéus,biskop Växjö stift
Biskop Fredrik Modéus besvarar i sitt genmäle några av de frågor som ställdes i Barometerns ledare men väcker samtidigt nya. En sådan fråga är hur förankringen för ett kristet upprop ser ut när det undertecknas av en dryg procent av Sveriges kristna. (80 000 underskrifter hade motsvarat 1,3 procent av Svenska kyrkans medlemmar, och därutöver står även de andra kyrkorna bakom.) Kyrkoledare har all rätt att uttala sig men det blir svårt att hävda att det bakom kraven står en stark opinion. En annan fråga är om ett missriktat uttalande av statsministern verkligen kan ligga till grund för hur asylpolitiken borde se ut eller antas beskriv hur den de facto såg ut.
En tredje och högaktuell fråga är hur det förhåller sig med den heliga familjen. Det stämmer att Migrationsverket kanske inte hade godtagit en dröm som ett trovärdigt dödshot i sig, men att familjen hade skyddsbehov hade knappast ifrågasatts. Det stämmer också att det hade funnits praktiska hinder för familjen att ta sig till Sverige. Men det är knappast korrekt att familjen per automatik hade fått avslag på sin asylansökan. Under 2017 har bifallsfrekvensen för asylansökningar från medborgare i Syrien (exklusive Dublinärenden) varit 99 procent, från medborgare i Palestina (exklusive Dublinärenden) 67 procent.
Ledarredaktionen
