Jämställdhet under högtryck

Ledare Artikeln publicerades

Jag var 23 år och läget var hopplöst. Jag och alla jämnåriga jag kände var arbetslösa.

Jag var 23 år och läget var hopplöst. Jag och alla jämnåriga jag kände var arbetslösa.
Men så fick min bror jobb som industrisanerare. Firman behövde folk så min pojkvän och jag kanske också kunde få jobb.
Redan dagen därpå sökte chefen min pojkvän. ”Han är inte hemma”, svarade jag, ”men jag jobbar gärna!”
Chefen sade att det här var inget jobb för en kvinna, det var tungt, smutsigt och farligt, och de hade aldrig haft kvinnor.
”Men jag är stark, jag har gått på Balettakademin”, sade jag. Efter övertalning fick jag provjobba en vecka.

Min bror bekräftade att jobbet var smutsigt och farligt. ”Men det är skön stämning” sade han, ”vänta bara tills du åker minibussen ut till kraftvärmeverket, alla drar sjuka skämt och garvar hela tiden.”
I bussen morgonen därpå var det tryckande tyst. Ingen sade ett ljud, förrän vi skulle hoppa ur. ”Fi fan vad fruntimmer förstör stämningen”, sade en senig man med finsk brytning.
Jag bet ihop. Mitt mål var att få stanna efter provveckan, så jag slet och kompenserade min bristande styrka med min litenhet; jag kunde sanera i trånga utrymmen. Jag kommenterade inte porrtidningarna i lunchrummet, eller den stundtals grova jargongen om fruar och flickvänner.
När provveckan var över fick jag vara kvar. Skämten återupptogs i morgonbussen, och arbetskamraterna började prata med mig. En dag var porrtidningarna borta från lunchrummet. Så kom en av svetsarna som vi delade utrymmet med och slängde flinande en hög porrtidningar framför mig. Den senige finländaren och mina andra kollegor brusade upp. ”Visa lite jävla respekt”, väste de till svetsaren och slängde tidningarna.


En dag ville chefen tala med mig. Det var dags för de nyanställda att ta certifikat för högtrycksspruta. ”Jag tänker inte låta dig gå utbildningen”, sade chefen, ”man måste vara råstark för att hantera maskinen och jag vill inte ta några risker.” Jag tänkte på kollegan som hade skurit av sin vadmuskel med högtryckssprutan, och höll med.
Men kollegorna blev upprörda: ”Du vet väl att högtrycket ger risktillägg, och bra betalda prisjobb? Det här är för fan kvinnoförtryck! Vill du att vi snackar med chefen?”
Jag tog aldrig högtryckscertifikat, men jag jobbade två somrar som industri-sanerare och stortrivdes trots att jobbet var tungt, smutsigt och farligt. Min bror hade rätt, det var verkligen skön stämning.
När Åsa Romson beskriver vita, heterosexuella män som kvinnoförtryckare och roten till allt ont i samhället tänker jag på mina gamla arbetskamrater:
De bryr sig föga om genus-teori och normkritik, och i början tyckte de att jag förstörde stämningen. Men de gör ett skitigt, farligt jobb som är nödvändigt för att en stad ska få miljövänlig värme, och de stod upp för mig mot både porrläsande svetsare och en beskyddande chef. Sverige har sannolikt världens mest jämställda män, och det gäller inte bara män med hög-skolepoäng i genus utan också industrisanerarna jag jobbade med. Att håna svenska, jämställda män som Romson gjorde är djupt orättvist, och riskerar att slå tillbaka. Om svenska män ledsnar och slutar att vara jämställda går något viktigt förlorat.