Jägare eftersökes

Ledare ,

Hösten må på sina ställen fortfarande delas in i ett före och ett efter älgjakten. Men att antalet jägare minskar håller på att bli ett samhällsproblem.

Ensam på passet. Jägarbristen i Sverige håller på att bli ett samhällsproblem.
Foto: Gunnar Lundmark / SvD / TT
Ensam på passet. Jägarbristen i Sverige håller på att bli ett samhällsproblem.

Älgjaktens första dag är en stund för återseenden. Många har rest till det som ännu i hjärtat är ”hemma” även om jaktpasset ligger många mil och timmar från bostadsorten. Mes förväntan ses det fram emot några timmars spaning över en höstglödsfärgad natur från jakttornet, men möten vid elden med vänner under kaffepausen är en för många nästan lika viktig del av dagen.

Det mesta är sig likt kan det tyckas, även om någon jaktkamrat gått bort och någon ny kommit till laget.

När jaktledaren i år delar ut passen sker det dock i en tid när laddningen kring frågorna har minskat något i politiken, även om polariseringen fortfarande finns där. Frågor kring stad-land, kött, markägande och vapen följer både den traditionella vänster- högerskalan liksom den förenklade Gal-Tandimnesionen som mer handlar om identitet och kultur.

Fortfarande stör Djurrättsaktivister emellanåt och på det parlamentariska planet fick Miljöpartiet under regeringsåren igenom bland annat några beslut för att minska ”jägarinflytandet” i inom länsstyrelsernas rovdjursförvaltning. Men när de gröna tvingades försvara den gemensamma regeringslinjen ifråga om bland annat vargjakt blev samtalet också utanför beslutsarenorna något mindre uppjagat än det var under alliansens år vid makten.

Den goda stämningen under dagens soluppgång förmörkas dock av att landets jägare fortsätter att bli färre. För varje år som går löser ungefär 1500-2000 färre personer jaktkort - och det är osäkert om det rör sig om att fler låter studsaren stå kvar i vapenskåpet eller om det är rekryteringen till jägarkåren som har minskat.

Det är emellertid ingen överraskande utveckling. Även om allt fler storstadsbor upptäckt naturen gjort teoretiska prov, skjutit upp och tagit jägarexamen minskar samtidigt befolkningen i lands- och glesbygd vilket direkt återspeglas i jaktlagen.

Kanske spelar också år av samhällskritik mot jakten som livsstil in i utvecklingen. Ni vet, den där stereotypa bilden av blodtörstiga unga män i glesbygd som inte har annat för sig än att skjuta djur för nöjes skull.

Jägarnas bidrag till förvaltning av djur och natur har samtidigt tagit för given. Oavsett om det gäller att begränsa betesskador eller att söka efter skadat vilt i samband med viltolyckor. I en artikel i Nya Wermlands-Tidningen påminner länsstyrelsens i Värmlands jaktvårdskonsulent Magnus Nystrand om att utan en aktiv viltförvaltning kan arter konkurrera ut varandra eller konkurrensen mellan arter kan leda till svält. Magnus Nystrand talar om jägarbristen på sikt i termer av ett ”samhällsproblem”.

Utan jägarna dör älgen, skulle man retoriskt kunna säga. Utan lokala jägare försvagas kopplingen mellan lokalboende och naturen kan det tilläggas. Utan jaktlag försvinner en del av ett civilsamhälle som är en gemenskap mellan boende, utflugna och inresta. Genom jakten hålls det kollektiva minnet vid liv, där återupptäcks gamla ödetorp vars vildaplar (gamla äppleträd) gläder viltet.

Jägarna är således en förutsättning för biologisk mångfald och levande skogar. I jägarkulturen finns exempelvis en naturlig acceptans för skogsfåglar som tjäder och orre vilket ställer krav på brukandet av skogen, både i det stora och i det lilla. Med färre jägare får vi tristare skogar.

Och mindre gott - och klimatsmart - viltkött att äta.