Jaga fusket - rädda assistansen
Man måste, som moderatledaren Ulf Kristersson säger, orka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Här är en: den striktare tillämpningen av rätten till personlig assistans, och övervältringen av kostnader från stat till kommuner, skapar ett stort lidande för enskilda människor och en ohållbar situation för kommunerna. Här är en annan: rätten till personlig assistans har under lång tid överutnyttjats och kostnaderna har tillåtits skena bortom det rimligas gräns.
Det senare uppmärksammas i en ny utredning, som bedömer att 2-7 procent av kostnaderna för LSS är felaktiga utbetalningar. I pengar motsvarar det mellan 600 miljoner och två miljarder kronor.
På denna sida har tidigare uppmärksammats hur handläggare sätts under press för att bevilja fler timmar. I en enkät som gjordes av Försäkringskassan uppgav sig till och med åtta procent av handläggarna ha blivit ”hotade” av de sökande.
Missförhållanden inom personlig assistans har också uppmärksammats av Brottsförebyggande rådet i kontexten organiserad brottslighet och Nationella underrättelsecentret (NUC) har under rubriken Staten som bankomat beskrivit hur sårbarheterna inom välfärdssystemet, LSS inkluderat, utnyttjas systematiskt för ekonomisk vinning. ”Det har förekommit att brukare med omfattande vårdbehov har hämtats till Sverige för att ansöka om assistansersättning tillsammans med personer som anställts som assistenter. I vissa fall har ingen assistans utförts alls eller i mindre omfattning än vad som rapporterats till Försäkringskassan”, skriver NUC. Detta är en typ av internationell organiserad brottslighet som är långt mer sofistikerad än de inbrottsligor som regeringen har valt att uppmärksamma.
Även på detta område skulle det kunna sägas att vi i Sverige har varit naiva. En rättighetslagstiftning har tillämpats utan att drivkrafterna i systemet analyserades, utan att det togs hänsyn till att omvärlden skulle få kännedom om lagstiftningens potential, utan att det noterades hur LSS samspelar med möjligheten till arbetskraftsinvandring och utan att kontrollen riktigt upprätthölls. Människors cynism, uppfinningsrikedom och vinningslystnad har underskattats. Den åtstramning som Försäkringskassan har genomfört är därmed välkommen och de vidare inskränkningar som myndigheten föreslår exempelvis vad gäller begränsning av anhörigassistans förefaller motiverade.
Samtidigt måste det beklagas att avarterna tilläts gå så långt och att regeringen som svar därpå först utlovade generella besparingar, sedan lät förstå att den inte kunde göra något åt vägledande domar och först därefter har vidtagit återställande åtgärder. Helt oskyldiga familjer och individer har drabbats av den politiska oförmågan att stävja fusk och sätta gränser för överutnyttjande. De senaste förändringarna ger mer intryck av en vilja att få undan den knepiga LSS-frågan ur valrörelsen än någon ambition att skapa tydliga och hållbara ramar för assistansen. Mer tycks man inte orka.
