Ja tack till bidragstak

Ledare Artikeln publicerades

Nästa regeringen måste se över drivkrafterna till arbete.

Tröttnar inte på bidragstaket: Elisabeth Svantesson (M).
Foto: Thomas Johansson/TT
Tröttnar inte på bidragstaket: Elisabeth Svantesson (M).

Alla som kan jobba ska jobba, säger regeringen. Men varför då, egentligen? Om en vuxen person i en fyrbarnsfamilj där båda föräldrarna dittills har saknat försörjning går från bidrag till arbete, sjunker den totala inkomsten. Den så kallade tröskeleffekten är 100 procent. Om båda föräldrarna har etableringsersättning och en börjar arbeta, minskar bostadsbidraget samtidigt som barnomsorgsavgiften höjs. Den disponibla inkomsten vid arbete är bara marginellt högre än den disponibla inkomsten utan arbete; den så kallade ersättningsgraden är 93 procent. Att alla som skulle kunna jobba ändå inte alltid ser meningen med att jobba borde inte förvåna.

Det är nu inte i någons långsiktiga intresse att det går att ”stapla bidrag” på varandra så att de helt motsvarar eller rentav överstiger den inkomst man skulle ha haft om man arbetade. Ur detta perspektiv verkar det helt logiskt att som Moderaterna förorda ett bidragstak. ”Tröttna aldrig på det ordet”, sa finansministerkandidaten Elisabeth Svantesson i sitt tal vid Sverigemötet i Göteborg nyligen.

Mycket återstår dock för att bidragstaket ska bli trovärdigt och rättvist. I Moderaternas budgetmotion står att utformningen behöver utredas, och det är ingen överdrift. Bidragsstaplandet är nämligen i mycket hög grad relaterat till antalet barn i ett hushåll. Tröskeleffekten för familjer utan barn eller med bara ett barn är väsentligt lägre. I en ettbarnsfamilj där den ena föräldern arbetar och den andra går från bidrag till ett arbete med månadslön på 20 000 kronor, är det ekonomiska utbytet av arbete hela 14 660 kronor i månaden.

Det är när barnen blir fler som de stora effekterna på exempelvis bostadsbidrag uppstår och arbete upphör att löna sig. Vad de tämligen komplexa uträkningarna visar är i grunden att ingen har tänkt att det i Sverige skulle finnas stora barnfamiljer där ingen av föräldrarna har någon försörjning. Det är när sådana familjer etableras som de olika bidragssystemens samspel börjar gå baklänges och producera resultat helt motsatta samhällets intressen och intentioner.

Att ändra på den saken är dock lättare sagt än gjort. Moderaterna hänvisar gärna till studien Lönar sig arbete 2.0 från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, men i denna studie tas också flera problem upp. Ett sådant är att man inte vet vilka incitament människor reagerar på. En ersättningsgrad på 100 procent är uppenbart för hög, men det är inte självklart att människor kommer i arbete bara för att bidragens ersättningsgrad sänks till 75.

Ett annat problem är att det just därför att det handlar om barn finns en målkonflikt. Transfereringarna som skapar små incitament till arbete har som yttersta syfte är att ge barnen en rimlig levnadsnivå - barnen ska inte straffas för föräldrarnas låga produktivitet. ”Valet mellan starka ekonomiska incitament att arbeta och rimliga levnadsförhållanden ställs här på sin spets”, skriver utredaren Eva Löfbom.

En stor bidragsreform måste därför både hantera denna målkonflikt och gå bortom bidragstaket. Den bör till exempel leda till att fler nyanlända betalar skatt (idag gör 57 procent det, jämfört med 98 procent av de Sverigefödda). Den bör kombineras med skattesänkningar på låga arbetsinkomster. Och den bör syfta till att stärka individens ansvar, inte minst därigenom att det är individen själv som söker bidrag och inte det offentliga som erbjuder dem.