Iskall nordanvind från Söder

Sverigedemokraternas framväxt i opinionen möttes länge bland annat av en tuff uppmärksamhet granskning från motståndare och medier över dess företrädare. Det ska förstås och delvis rättfärdigas med att partierna i den representativa demokratin har till uppgift att selektera kandidater med bland annat en god vandel. I det ligger till exempel att partierna brukar nominera talmanskandidater som åtnjuter bred respekt från riksdagens ledamöter. Det gjorde inte SD.

Väljarkåren reagerade emellertid inte som många trodde eller hoppades på förekomsten av rasister, rättshaverister och rörbärande riksdagsledamöter inom partiet. Orsaken var enkel. Mycket få har valt att stötta SD på grund av deras kandidater. Fokuseringen på personerna och inte på policyn - där det fanns en klyfta mellan väljarkåren och de styrande skapade frustration. Och ropandet ”vargen kommer” normaliserade i sig SD eftersom ingen till slut lyssnade.

När en av partiets och rikets främsta företrädare, vice talmannen Björn Söder, talar om att samer och judar inte är svenskar, är det som att orden är förbrukade. Tyngden i orden går förbi många - ja i vart fall dem som inte hör till minoriteter i Sverige.

Rasister och vissa vänner av mångkulturalism har annars det gemensamma att invandrare ska förbli invandrare i generationer och inte bli svenskar. Söders uttalande visar att Sverigedemokraternas officiella ställningstagande framför det nations- och medborgarskaps begrepp som präglat Sverige sedan tidigt 1900-tal där etnicitet inte ligger till grund för nationstillhörigheten är en chimär. Därmed tar SD ställning mot en svensk värdering, en svensk kultur. Den som trodde att SD hade befriats från anhängare av denna slutna nationalism när de mer hårdföra i partiet gick över till AFS hade uppenbarligen fel.

Om intoleransen mot landets samer oroar, skrämmer orden om judar. Medan exempelvis det norska populistiska Fremskrittspartiet tidigt tog ställning för Israel - och vann norska vestlandets väckelsekristna väljare - kunde SD:s kritiska Israelpolitik länge spåras till partiets rötter.

I linje med den franska Nationella fronten har dock SD under senare år officiellt allt mer försvarat Israel och det judiska folket medan vänstergrupper blundat för antisemitismen i förorterna.

Men arbetet mot antisemitismen framstår efter vice talmannen utspel åter som en del i en retorik mot ”islamisering” än ett ställningstagande för judisk kultur och det judiska folket. Ett folk vars betydelse för framväxten av det moderna Sverige för övrigt knappast kan underskattas.

SD-toppen visar med uttalandet att det i det ”folk” som partiet ofta talar om ingår inte hela folket. Minoriteter som i en liberal demokrati ska ges rättsligt skydd exkluderas.

Det är det första problemet med populismens ideologi. Det andra är att populisterna anser sig vara de enda som företräder folkviljan. Där finns en inneboende tämligen demokratikritisk hållning. Det är SD som har tolkningsföreträde. Andra partier kan inte företräda folkviljan.

Sverigedemokraternas framväxt beror inte på någon rasistisk våg i Sverige. Partier och medier har på något märkligt sätt missat central statsvetenskaplig forskning om hur populister kan vinna terräng när stora grupper av väljare anser sig vara övergivna exempelvis regionalt och först förfördelade av makten och sedan missförstådda av medier. När utbud sedan finns av en politik som förstärker motsättningar kommer de också.

Det är främst reformförslag och understrykandet av idéer och visioner som kan fungera som motverktyg mot populism.

Det betyder aldrig att tystnad ska ersätta protester när judar och samers tillhörighet i den svenska nationen ifrågasätts. Eller att populisters retoriska anspråk att vara folkets sanna företrädare ska köpas eller att den nationalism som accepterar andra nationalistiska strömningar som till och med går i konflikt med svenska intressen och värderingar - ta antisvenska Sannfinländarna i Finland som får SD-stöd - får stå oemotsagd av den som värnar sanna svenska värderingar.