Invandrares kriminalitet är inget mysterium

Ledare

Omtalad tysk studie ger inte bara statistik utan också förklaringar.

En upprepning av den tyska studien om flyktingars kriminalitet torde vara överflödig.
Foto: Johan Nilsson/TT
En upprepning av den tyska studien om flyktingars kriminalitet torde vara överflödig.

Någon självklar kioskvältare är inte en akademisk studie med titeln Zur Entwicklung der Gewalt in Deutschland (Om våldets utveckling i Tyskland), 103 sidor lång, utan en enda bild. Dessutom handlade den mer specifikt om Niedersachsen, en visserligen stor men rätt anonym delstat. Föga förvånande blev det därför ett par statistiska uppgifter som rycktes ur rapporten och rapporterades till omvärlden, där de (också i Sverige) fick viss uppmärksamhet: antalet våldsbrott steg under åren 2015-2016 med 10,4 procent, och i 92,1 procent av fallen inom ökningen var flyktingar skyldiga. Antalet våldsbrott där flyktingar har varit misstänkta har stigit från 4,3 procent av det totala antalet våldsbrott till 13,3 procent.

Studien tillhandahöll med andra ord vatten på en redan existerande kvarn, och det kanske oftast påföljande kravet har varit att motsvarande kartläggning ska göras också i Sverige. Det finns dock mer att lära sig av den tyska studien än att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Den första är att ökande brottslighet sticker ut därför att den bryter en trend. Mellan 2007 och 2014 sjönk antalet registrerade våldsbrott i Niedersachsen från 22 360 till 17 453, en minskning med 21,9 procent. Även med 2015-2016 års ökning är brotten färre än de var för tio år sedan (19 267 år 2016). Studien är lika mycket ett försök att förklara denna avtagande våldsbenägenhet framför allt bland ungdomar som en kartläggning av den nya brottsligheten.

Den övergripande bilden är därför att i stort sett alla kända brottspreventiva faktorer utvecklas positivt. Andelen elever som hoppar av skolan har minskat. Ungdomsarbetslösheten har sjunkit. Andelen ungdomar som säger att det är viktig att respektera lag och ordning har ökat. Förhållandet mellan föräldrar och barn har förbättrats. Andelen ungdomar som inte har upplevt något våld i hemmet har stigit från 43,3 till 60,8 procent på 20 år. Synen på våldsanvändande har blivit strängare, inte bara bland vuxna utan även bland ungdomar: man vinner inga poäng bland kompisarna på att slåss. Lärarnas ”ingripandeberedskap” har stärkts. Andelen ungdomar som uppger sig ha fler än fem kriminella vänner har sjunkit, samtidigt som allt färre instämmer i påståenden som att livet blir tråkigt utan våld. Allt färre dricker alkohol, röker och använder droger. Och så vidare...

Om allt detta har bidragit till att färre tyska unga människor använder våld, är det ganska självklart att våldsanvändandet omvänt ökar i grupper där de brottspreventiva faktorerna är svaga - i synnerhet om dessa grupper ökar snabbt och därmed trängs ihop både fysiskt och administrativt. Om man tar med sig hopplöshet och erfarenheter av familjesönderfall, laglöshet och våld, och i det nya landet därtill kommer i kontakt med kriminella och hamnar i miljöer där det förekommer droger, saknas redan många av de faktorer som håller tyska ungdomar tillbaka från våldsbrottslighet. Rotlöshet är en direkt våldsbefrämjande kontext.

Att flyktingarna i mycket högre grad än befolkningen i helhet var män i åldern 14-30 år, det vill säga den grupp som oavsett land i världen är mest våldsbenägen, gör naturligtvis sitt till. Det stora flertalet män som kom till Niedersachsen bodde dessutom utan partners, mammor, systrar eller andra kvinnliga relationer. ”Den våldspreventiva, civilisatoriska effekt som utgår från kvinnor märks därigenom mindre tydligt, samtidigt som en annan faktor får större tyngd: orienteringen mot våldslegitimerande manlighetsnormer”, skriver de tyska forskarna. Flyktingarna kommer övervägande från länder som är präglade av maskulin dominans; man kan i detta avseende tala om en importerad machokultur med idéer i stil med att den man som inte är beredd att slå tillbaka är svag (och därmed omanlig).

Så mycket konstigare är inte sambanden. Att göra motsvarande kartläggning i Sverige skulle med största sannolikhet leda till exakt samma resultat, möjligen med någon skillnad på marginalen beroende på delvis andra grupper av asylsökande. Därför förefaller det också märkligt att så mycket av tyngdpunkten i den allmänna debatten läggs på att göra just en sådan studie, och så liten vikt läggs vid att förstå samband som ändå redan står klara.