Individen alltid viktigare än kollektivet

Ledare Artikeln publicerades

Förr fick kvinnor inte arbeta, i dag får de inte var hemma. Pendeln slår snabbt över från ett extremt förhållningssätt till ett annat.

Gemensamt för bägge är dock idén om vad kvinnor ska och inte ska göra. Den idén är tröttsam.

I dagens statsfeministiska samhälle finns ett rätt och ett fel. Valfriheten är god enbart så länge alla väljer lika, och givetvis rätt. Rätt står alltid i motsats till traditionellt. Men hur mycket är valfriheten, eller jämställdheten för den delen, värd om den hela tiden inskränks av en liten, men tongivande, skara nyansblinda kvinnor?

Om kvinnor nu är kapabla att utses till presidenter och inta höga positioner i näringslivet – borde de då inte också anses komptenta nog att få lov att själva välja hur de ska leva sina liv? Även om de väljer att vara hemmafruar. Eller prostituerade.

Nja, tycks en del svara på den frågan. Det är problematiskt.

För ett tag sedan undrade DN:s ledarskribent Lisa Bjurwall "varför vissa kvinnor slutat drömma om den stora världen och istället vänt sig inåt mot den lilla världen?" Vidare lyckades Bjurwall klämma in begreppet "jobbskolk" samt avsluta den hårt moraliserande artikeln med att konstatera att "det vore tragiskt om karriärkvinnornas döttrar slutar som hemmafruar".

Vad är det tragiska med att kvinnor som växt upp i en familj med en, uppenbarligen, självständig kvinna väljer något annat för sig själva? Vari ligger problemet, och för vem? Och tänk om det rent av förhåller sig som så att dagens unga, precis som alla unga i alla tider, revolterar mot den egna föräldragenerationen med frasen "mina barn ska minsann inte behöva?" genom att just välja familjen framför karriären?

Gruppen kvinnor är inte homogen. Studier visar att det, om man generaliserar, går att definiera tre sorters kvinnor i dag. En minoritet som är karriärister, en minoritet som vill vara hemmafruar och en majoritet som vill kombinera bägge världarna bland annat genom att deltidsarbeta. Problemet är att de kvinnor som återfinns inom politiken, eller på andra tongivande poster, oftast är ytterst karriärinriktade själva. Därför tar de för givet att alla vill leva sitt liv som dem. Men det vill inte alls alla.

Det är av denna anledning som jämställdhetspolitiken måste breddas till att handla om mer än millimeterrättvisa i bolagsstyrelser och kvoterad föräldraförsäkring. Av den anledningen som politiker och opinionsbildare ska värna principen om att lika rättigheter, helt undantagslöst, alltid är rätt. Av den anledningen som enbart processerna och de förutsättningar som föregår individens val som ska granskas. För om spelreglerna är rättvisa kan utfallet inte betraktas som orättvist.

I dag ses den kvinna som väljer dräkt framför jeans och kofta, familj framför karriär, som en hopplös bakåtsträvare som enbart befäster förlegade könsroller. Hon är en förrädare av det heliga kriget mot könsmaktsordningen och därmed någon som kan häcklas offentligt - av andra kvinnor. Välkommen till Sverige, världens mest jämställda land!