Illusion istället för opposition
På en och samma gång stödparti åt regeringen och liberala oppositionspartier - så tänkte sig Centern och Liberalerna sin position i det nya politiska landskapet. Det var naturligtvis en illusion. Det går inte att komma överens med en regering på ett begränsat antal områden och sedan ha fritt fram att såga samma regering på alla andra.
Genom att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare en gång till, har Centern och Liberalerna avsagt sig möjligheten att komma med trovärdiga invändningar också på de områden som inte omfattas av januariöverenskommelsen.
Om konsekvenserna av deras vägval inte stod klart för dem själva, visade de sig i alla fall tydligt under den första partiledardebatten sedan regeringen tillträdde. I SVT:s Agenda hade Annie Lööf och Jan Björklund rent fysiskt placerats in i regeringsunderlaget, en position ur vilken det också visade sig svårt att framföra några oppositionella synpunkter.
Det går med andra ord inte att skilja var man står från vad man står för på det vis centerledaren Annie Lööf ville låta påskina.
Stödet till Stefan Löfven som statsminister innebär snarare en retroaktiv lojalitet, där Annie Lööf kritiserade M-KD-budgeten som röstades igenom innan den nya regeringen tillträdde och Jan Björklund underkände alliansregeringens kriminalpolitik. Att Liberalerna så sent som förra året ansåg S-regeringens kriminalpolitik så misslyckad att hela rättsväsendet behövde en nystart var helt bortglömt.
Väljarna insåg tidigt vilken förskjutning som hade skett. Redan i mars var det bland centerpartistiska väljare fler som föredrog Stefan Löfven än som ville ha Ulf Kristersson som statsminister baserat på skicklighet. Bland Liberalernas väljare var det i juni 2018 några få procent som bedömde Löfven vara den skickligare av de båda statsministerkandidaterna; i mars var det över 40 procent.
Söndagens partiledardebatt blev informativ i den meningen att den också för allmänheten visade hur tom den liberala oppositionspolitiken är. Lööf och Björklund försökte inte ens distansera sig från S-regeringen trots att januariöverenskommelsen inte omfattar allt och C och L i teorin är fria att agera hur de vill.
Istället försökte Lööf och Björklund bygga trovärdighet genom sin förmåga att få igenom förändringar i arbetsrätten, slopa värnskatten och en rad andra liberala idéer.
Som framgick av de båda regeringsföreträdarna Stefan Löfvens och Isabella Lövins svar har C och L dock inte ”fått igenom” någonting ännu. Saker ska utredas, samhällsaktörer ska få framför sin mening och i slutänden kan alltsammans rinna ut i sanden. När det gäller marknadshyrorna i nyproduktion, en av de reformer C och L ”fick igenom” i januariöverenskommelsen, är det inte ens bestämt vad utredningen mer specifikt ska handla om ännu.
Den liberala påtryckningspolitiken blir med stor sannolikhet lika fruktlös som den liberala oppositionspolitiken. Med all önskvärd tydlighet framgick att Löfven och Lövin har obefintligt intresse av eller ens förståelse för de liberala reformerna i januariöverenskommelsen. Veterligen är detta första gången en regering uttryckligen är emot sin egen politik.
För att komplettera denna besynnerliga formation finns till sist Jonas Sjöstedt, av SVT placerad i oppositionen men i kraft av alternativlöshet en stöttepelare för regeringen. Det parlamentariska läget omöjliggör allt utövande av inflytande från Vänsterpartiets sida. Att denna maktlöshet skulle ta sig uttryck i uppskruvat tonläge var att förutse. Men att Sjöstedt konsekvent beskrev M, KD och SD som ”de blåbruna” var ändå ett lågvattenmärke.
Sammantaget var det ingen höjdarkväll för den svenska demokratin. Men någon sådan var inte heller att vänta under de förutsättningar som januariöverenskommelsen ställer upp.
