Idéladorna är tomma hos S

Ledare ,
Finansminister Magdalena Andersson utlovar miljarder.
Foto:

Socialdemokraternas välfärdslöfte i Almedalen signalerar handfallenhet.

Artikeln publicerades 6 juli 2017.

Vore man cynisk skulle man kunna kritisera Socialdemokraterna för medveten vilseledning i Almedalen. Det "välfärdslöfte" som partiet kallade till pressträff för att presentera omfattade 20 miljarder, en stor men samtidigt inte orimlig summa.

Men under vilken period? 20 miljarder extra till vård, skola och omsorg på ett år skulle vara en jättesatsning. 20 miljarder under en mandatperiod, det vill säga fem miljarder om året, är ... något annat. Det är mindre än vad Socialdemokraterna har beviljat Vänsterpartiet i utbyte mot röster i riksdagen. Det är ganska lite i relation till de utgifter staten redan har: nästan 70 miljarder bara för hälsovård, sjukvård och social omsorg. Och det är lite i relation till de kostnader som kommunerna och landstingen har när både barn och äldre blir fler. Oklarheten i fråga om period – till och med en partitjänsteman utanför lokalen för pressträffen uppgav att det handlade om 20 miljarder årligen under 2018-2022 – var om inte avsiktlig så dock klart fördelaktig.

Välfärdslöftet illustrerar på detta vis en lite underskattad kris i svensk politik, nämligen socialdemokratins. När mycket av uppmärksamheten, fullt förståeligt, har riktats mot Alliansen och dess rika inre liv har Socialdemokraterna kommit att framstå som det stabila alternativet. Förtroendesiffrorna på viktiga områden har stärkts, och Stefan Löfven har tyckts komma till rätta i sin statsministerroll.

Men ändå lyfter det inte. I "mätningarnas mätning", en sammanvägning av flera opinionsmätningar ligger Socialdemokraterna på under 30 procent. Det är en historiskt låg notering och långt ifrån det mål partiet satte för riksdagsvalet 2014, 35 procent. Om mönstret med att partiet backar i valrörelsen håller i sig, skulle partiet behöva vinna åtskilliga procentenheter från och med nu bara för att sluta på ett resultat i nivå med 2014 års högst medelmåttiga utfall.

För detta skulle det behövas idéer. Men vad gör partiet? Stefan Löfvens resa i verkligheten förmedlar inga nya insikter. Enskilda ministrars trovärdighet på sina sakområden har inte omsatts i någon egentlig förändring eller några förstärkningar. Och utspelet i Almedalen handlar inte ens om en ambitionshöjning utan om ett demografiskt motiverat tillskott för att vården, skolan och omsorgen ska kunna upprätthålla sin nuvarande nivå. Det är inte särskilt märkvärdigt för att komma från ett parti som kallar sig Framtidspartiet.

Och om regeringsfrågan är svår för allianspartierna, är den sannerligen inte lättare för S. Vänsterpartiet har låtit sig övertalas ganska lätt under denna mandatperiod, samtidigt som dess hjärtefråga vinster i välfärden skickligt har förhalats. Ett sådant stöd är inte hållbart. Miljöpartiet genomgår en kris och visar inga tecken på att repa sig. Och någon förmåga att bygga förtroende och samförstånd med borgerliga företrädare har Stefan Löfven ännu inte visat.