Ledare 2010-03-12 | Uppdaterad 2010-03-15
Det går inte en dag utan att vi möter ämnet på någon nyhetssida. Bygden ska utvecklas. Här måste satsas. Vi måste ta tag. Framåt! Det gäller södra Öland, Högsby, Glasriket, ort efter ort efter ort. För det mesta är det möten som rapporterna kommer från, sammankomster där myndighetspersoner eller organisationsföreträdare ställs inför de boendes krav. Ibland landar kraven i Sverige, ibland skjutsas de vidare till ett lämpligt rikt EU-program.
Lokalt verkar det alltid vara brist på resurser, pengarna ska komma utifrån.
Den som tar del av alla dessa reportage kan inte undgå att göra två reflektioner. Den första gäller just pengarna. Vi betalar nästan mest i världen till politiskt styrda institutioner, via skatter. Det innebär att våra förtroendevalda disponerar stora resurser som i stället skulle kunna finnas hos vanliga människor. En del av detta går till social service och trygghet. Men det gör också att vår möjlighet att själva utveckla sådant vi tror på är liten. I stället för att vi kan ta egna initiativ måste vi slåss om andelar ur den skattkista stat, kommun och landsting har fyllt med kronor och ören som en gång fanns hos oss själva.
Många skulle säkert säga att det är bra. Politiker kan så mycket mer än vi andra, deras planer är så mycket bättre och mer ansvarsfulla. Vi kan tilltro dem att skapa den gemensamma framtid vi inte tror att vi klarar själva.
Den andra reflektionen tar sin början här. För en del av oss ser möjligheter andra missar. Det kan vara hur man packar gummi- och plåtskivor till skak- och ljuddämpare. Det kan vara hur man låter människor köpa möbler i byggsatser med åttkantsnycklar. Det kan vara hur man lagar mat på ett nytt sätt, eller odlar vin där ingen trodde att vinrankor kunde växa.
Även om fler av oss borde kunna komma på goda idéer är det en lång väg från dem till verklighet. På vägen möter vi risktagandet. Vi ska lägga hopsparade pengar i något som kanske inte slutar väl. Vi ska skriva på lån med hemmet som säkerhet. Vi ska övertyga skeptiska människor att tro på det vi tror på, utan att kunna bevisa att vi har rätt.
Hur bemöter vi dem som vågar detta? Har de en gång lyckats, jublar vi. Vem är i dag avogt inställd till Ingvar Kamprad eller Hans Rausing? De har inget vidare att bevisa. Men vilka krav ställer vi på dem som skulle kunna bli morgondagens Kamprad eller Jansson?
Ska exempelvis södra Öland utvecklas behövs fler som vågar starta företag söder om Färjestaden. Som gör vad? Det vet vi inte – visste vi vore det ju ingen konst att lyckas.
Så nästa gång vi möter exempelvis en riksdagsman eller en kommunpolitiker bör vi inte fråga dem hur mycket bidrag de kan ställa upp med. Utan om vad de gjort för att röja hindren för att människor ska lyckas med sina egna idéer.
att Per Dahl skrev: "Politiker kan så mycket mer än vi andra, deras planer är så mycket bättre och mer ansvarsfulla".
Jag tror inte på detta. Varför inte Per Dahl ta och presentera vilka förvärvade kunskaper som t ex Kalmar Kommuns kommunalråd besitter. Hur ser det ut i kommunfullmäktige. Vilken utbildning har dessa personer som gör dem lämpliga att styra kommunen?
Demokrati får inte betyda frihet från kunskap.
Tack Per - Mitt i prick.
Nån-annan-ismen är det stora hindret.
Med 25-35 % i total skatt kan vi behålla dagens välfärd och även ha råd att skapa ny välfärd "för de många människorna" - som Ingvar K brukar säga.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Daniel Bogefors
daniel.bogefors@barometern.se
Telefon: 0480-592 44









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA