I slutdebatten bestod de rödgröna av tre block
En orsak är att laguppställningen från regeringssidan var ovanlig. Vice statsminister Isabella Lövin (MP) talade flera gånger om allianspartierna och Sverigedemokraterna som en blåbrun röra - men det som gjorde denna debatt så historiskt speciell vara att de två regeringspartierna tidigt fattade beslut om att inte gå till val tillsammans.
En tittare kunde lätt identifiera skillnaderna mellan hur alliansen gick till val 2006, 2010 och 2014 och nu 2018. KD-ledaren Ebba Busch Thor rättade Jan Björklund (L) om kärnkraften och energiöverenskommelsen där Björklund hävdade att kärnkraften saknar plats år 2040 (vilket inte stämmer med överenskommelsens ord.)
Det visade sig också uppenbart att Moderaterna och Liberalerna tänker olika om bensinskattens framtida ökning.
Men om de två regeringspartierna helt saknar överenskommelser om de kommande fyra åren finns det i vart fall en allians som synts och framträtt under valrörelsen. De rödgröna består av tre block. Ett Socialdemokratiskt - med en Löfven som brukar anklagas för att ogilla debatter men som denna gång vann med sitt lugn - ett grönt och ett vänsterpartistiskt.
En annan aspekt är att de stora debatterna i dag förs inom borgerligheten. Med uppmjukningen av alliansen liberal-konservativa skiljelinjer nytt in i partipolitiken. Det är också en styrka i en pragmatisk borgerlig partistruktur.
Under valrörelsen har Allianspartierna återkommande fått svara på regeringsfrågan. Att de traditionella rödgröna alternativet saknats har det talats mindre om. I debattens slutskede gav också Löfven ett besked att även Vänsterpartiet skulle kunna ingå i ett Socialdemokratiskt ledd regering efter valet.
En valrörelse som till stor del har handlat om att varumärkeslansera partiledarna och att genom dagliga utspel in i det sista höja intresset för den egna agendan hettade också till ordentligt. De ideologiska skillnaderna som varit nedtonade i utspelsfyrverkeriet kom mer tydligt fram. Kom fram gjorde också Ulf Kristersson som valde att agera tuffare än i tidigare debatter och ställa statsminister Stefan Löfven till svars. ”Vad är du nöjd över, frågade Kristersson Löfven.
Hela valrörelsen rymdes närmast i ett nötskal i den första debatten. Och den sammanfattar också Socialdemokraternas tapp under mandatperioden. Socialdemokraterna har inte bara haft ett problemformuleringsprivilegium utan också ett välfärdsprivilegium i svensk debatt. Det är Socialdemokraterna som har högst trovärdighet.
I denna valrörelsen har vården, köerna och tillgängligheten istället blivit ett problem för Socialdemokraterna. Statsministern har inget gott facit att visa upp utan fortsatte att passivt ställa skattesänkningar mot välfärdssatsningar. Någon draghjälp fick han inte för det egna laget. Jonas Sjöstedt talar gärna om misslyckanden i enskilda landsting, Miljöpartiet om stress och depressioner, men inget om innehåll på systemnivå.
Istället presenterades ”Fake news” om alliansens kömiljard, som att den skapade undanträngningseffekter och var till nackdel för kroniskt sjuka. I vart fall inget som tydligt återfinns i Vårdanalys utvärderingar.
Trots en lång valrörelse har Socialdemokraterna inte hittat någon strategi att möta frågorna om köerna.
En annan spegling av valrörelsen var SD-ledarens utspel om människor som ”inte passar in” i Sverige, något som SVT tog avstånd från.
Åkesson har lett ett radikaliserat SD under valrörelsen. Hans uttalande, motståndet mot EU och kritiken av dubbla medborgarskap för också Åkesson något från den proteströstande väljarbas som vunnits medan den mer talar till den hårda traditionella kärnan.
Åkesson har tidigare automatiskt framstått som vinnare när andra talar om hans politik, nu går det sämre när han själv talar om SD:s politik.
Kanske är det ändå några andra ord som kommer att minnas från debatten.
Isabella Lövin frågade i slutet av debatten varför väljarna skulle rösta bort en ”välfungerande regering”.
Med tanke på att partierna inte ens går till val tillsammans är den självbilden minst sagt svår att förstå.
