• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Hur snabbt rotar sig medborgerlighet?

Ledare 2005-03-01 | Uppdaterad 2007-10-05

”Nationsbygge” är numera ett populärt ord. Från nötta grunder och förtryckande ordningar ska demokrati byggas, med fria, ansvariga och toleranta medborgare. Då och då hör man optimistiska tankar om hur snabbt detta ska gå.

Jag tror också att det kan gå snabbt. Kanske kan det i gynnsamma fall ta under 100 år. Med detta förespråkar jag inte alls diktaturer, rättslöshet och förtryck. Och jag vill på intet vis förmena människor frihet. Men jag undrar om inte ett antal mänskliga villkor måste vara uppfyllda för att demokratin ska bli varaktig och ge människor just frihet.

Demokrati betyder folkvälde. Alltså måste vi först finna ett folk. För det krävs det att de människor som ingår ska känna sig som ett folk. det ska alltså känna åtminstone en viss lojalitet till en ”storgrupp”. Och då räcker det inte med släktkänsla. För i många samhällen dominerar denna. ”Folket” är en långt mindre påtaglig referensram än alla farbröder, morbröder, sysslingar och kusiner – och alla deras släktingar i sin tur. Fungerar jag som demokrat om jag först och främst känner mig som klanmedlem? Om den viktigaste företrädaren för mig inte är den jag väljer, utan den äldre frände som så ofta hjälpt mig och som jag så gärna vill ge mitt stöd?

En annan faktor är hur jag ser på vad jag förtjänar. Är det normalt och anständigt för mig att vända mig till någon med vädjan om hjälp, pengar och stöd så snart denne någon (antagligen en släkting) får tillgång till inflytande och makt över resurser? Om jag tycker det är OK att ha tjatat mig till en fin bil av min släkting borgmästaren, och alla andra tycker det och gör likadant – kommer då demokrati i vår mening att fungera?

En tredje faktor är hur jag ser på främmande människor som inte är släktingar eller bekanta. Stod det inte någonstans i de gamla landskapslagarna att smålänning kunde slås ihjäl utan påföljd (det måste ha varit de räliga upplänningarna som skrev det)? Kan en demokrati som vi ser den fungera om jag inte tycker att jag behöver bete mig hederligt mot okända, även om de tjafsar om sitt medborgarskap?

Någonstans här finns också frågan om jag kan tolerera att dessa främlingar ser sig som mina jämlikar, även om vi inte är släkt. Alla vet ju hur framstående min klan är, vilka bragder vi har utfört.

Vi har alla varit i det samhället. Magnus Erikssons landslag, Gustav Vasas hårdhänta enhetspolitik, reformationen, frihetstidens partiexperiment, 1809 års regeringsform, avskaffandet av ståndsriksdagen, införandet av allmän rösträtt är några av våra steg på vägen de senaste 600 åren.

I några länder, där själva staten upplösts i fraktionsstrider, är väl läget i dag som någonstans mellan Gustav Vasa och Karl XI. Det betyder inte att det landets människor var och en för sig är mindre kultiverade än vi är, eller mindre hederliga, eller mindre medmänskliga. Men deras offentliga vanor och institutioner har inte satt sig, ännu.

Hur skulle vi ha skött en demokrati om den införts utifrån när drottning Kristina abdikerade?

Per Dahl

Per Dahl
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: