• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Hoppas inte på Sjöstedteffekten

Ledare 2012-01-03 | Uppdaterad 2012-01-03

Med Sjöstedt hoppas man på den vitamininjektion som behövs för att göra partiet intressant igen, både i opposition och som del i ett framtida regeringsalternativ. Vänsterpartiet har under Ohlys ledarskap haft svårt att hävda sin plats i rampljuset utan helt och hållet överskuggats av en krisande socialdemokrati och ett framåtsyftande miljöparti med lyskraftiga språkrörsduon Romson/Fridolin i spetsen.
På socialdemokratiska bloggar och Facebookgrupper vädrar besvikna före detta kärnväljare förhoppningar om att Vänsterpartiet under Sjöstedt skall komma att föra vad som benämns som en ”klassisk socialdemokratisk politik”. Det finns med andra ord skäl att anta att en hel del kannibalism på vänsterkanten kommer att försvaga S innan nästa val. Åtminstone om den nuvarande ledaren sitter kvar. Något verkligt strömhopp vänsterut kommer dock inte att ske.
De talrika opinionsmätningarna visar att de besvikna socialdemokraterna snarare väljer alliansen än det forna kommunistpartiet. Statsminister Fredrik Reindfeldt har också skyhögt större förtroende hos de socialdemokratiska väljarna än deras egen partiledare har. Desillusionerade socialdemokrater som trots allt inte kan tänka sig att rösta på ett borgerligt regeringsalternativ tycks föredra miljöpartiet. Det ser således ut som att vänsterutrymmet i svensk politik är litet och krympande.
Inom både socialdemokratin och vänstern skyller man de vikande opinionssiffrorna på sina ledare. Naturligtvis ligger det en hel del i kritiken, inte minst i socialdemokraternas fall. Men att hoppas på att väljarna skall strömma tillbaka enbart på grund av att man byter ut partiledaren är fåfänga förhoppningar. Det hela erinrar om hur fotbollsklubbar tenderar att skylla sina dåliga tabellplaceringar på tränaren, med ständiga tränarbyten som följd. Visst kan en skicklig tränare tända ett lag och vända motgång till framgång, men dåligt spelarmaterial och en bristande spelförståelse kan ingen tränare i världen ändra på. På samma sätt kommer inte ens en skicklig partiledare att kunna sälja in en politik som väljarkåren uppfattar som förlegad och oattraktiv.
Den grupp som längtar tillbaka till 70- 0ch 80-talens Sverige krymper för varje dag. En icke försumbar del av dessa röstar dessutom numera på Sverigedemokraterna. De flesta svenskar tycker att det är positivt att det finns fler tevekanaler än två, och att man inte längre är hänvisad till tre statliga modeller vid köp av telefon. Belackarna av dagens valfrihet glömmer ofta hur det samhälle i själva verket såg ut, som de påstår sig längta tillbaka till.
Det grundläggande problemet för såväl socialdemokratin som vänstern handlar följaktligen om att hitta en politisk linje som tilltalar dagens individualistiska valmanskår samtidigt som man skiljer sig tillräckligt mycket från den mittenorienterade borgerligheten för att kunna kalla sig ett alternativ. Ännu mer komplicerat blir det av att väljarna inte längre tycks låta sig tjusas av den politiska vänsterns traditionella paradgren: vidlyftiga löften som frikostigt spenderande av andra människors skattepengar. Lärdomarna från euroländernas och Förenta Staternas finansiella haverier har gjort svenskarna skeptiska till denna typ av frikostighet.
Lars Anders Johansson

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus