Höj nivån i abortdebatten

Ledare Artikeln publicerades

Praxis kring sena aborter kommer att behöva ändras. Men vanligen saknas ett moget samtal kring etiska frågeställningar.

Bild från Twitter.
Bild från Twitter.

Vissa frågor verkar vara omöjliga att diskutera utan att en kollektiv dumhet infinner sig i det offentliga samtalet. Vi såg det i invandringsfrågan, där legitima och anständiga invändningar mot svensk migrationspolitik länge buntades samman med främlingsfientlighet och rasism. Sedan svängde åsiktskorridoren och plötsligt hade de flesta bytt ståndpunkt. Det som nyss var tabu blev på kort tid comme-il-faut.

Samma fördumning av debatten ser vi nu i abortfrågan. Från att under lång tid varit en tämligen perifer fråga i svensk politik, har den på senare tid fått förnyad aktualitet. Det beror på två saker. Dels att den används som ett slagträ mot Sverigedemokraterna. Dels att vi blivit uppmärksammade på den problematik som uppstår, när gränsen för när vi kan rädda för tidigt födda barn allt mer överlappar gränsen för när aborter tillåts.

Att svinga abortfrågan mot Sverigedemokraterna är bara kontraproduktivt. Det finns gott om andra ställningstaganden där SD förtjänar hård kritik, men att som SD vilja ha en abortlag som liknar våra nordiska grannländer är ingen extrem åsikt.

Övriga partier stöder den nuvarande svenska abortlagen. Det är dock en lag som är formulerad så att den yttersta gränsen för när aborter ska tillåtas, är kopplad till den oföddes möjlighet att överleva utanför livmodern.

Lagen tillåter fri abort fram till vecka 18. För senare aborter än så krävs medgivande från Socialstyrelsen. När abortlagen tillkom 1974 var det normalt sett möjligt att rädda barn som föddes från och med vecka 28. Praxis för när ett foster skulle anses vara livsdugligt sattes därför till vecka 24. Alltså en marginal på fyra veckor.

I takt med att neonatalvården har utvecklats, har gränsen för livsduglighet flyttats. Dagens praxis är slutet av vecka 21. Men nu har sjukvården kommit så långt, att de kan rädda livet på många barn som föds i vecka 22. Samtidigt finns vid bedömning av graviditetslängd en felmarginal på ungefär en vecka, vilket innebär att det redan i dag kan ske aborter av barn som borde anses livsdugliga och enligt lagen ha rätt till skydd.

Även den som är för att abort finns som en legal möjlighet, torde se det etiska dilemmat i detta. Därför är det inte en fråga om, utan när, praxis måste ändras.

Fördumningen av debatten innebär dock att många helst viftar undan den etiska dimensionen av abortfrågan. Exempelvis socialminister Annika Strandhäll (S) slänger sig med tomma ord: ”Vi kommer aldrig kompromissa med kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar” (Expressen 7/7).

Det som har varit grunden för vår abortlag - att det finns två skyddsvärda individer - verkar Strandhäll, och många med henne, inte vilja låtsas om. Eller förespråkar Strandhäll fri abort fram till nionde månaden?

Att fördumma och förenkla abortfrågan är att göra det offentliga samtalet en stor otjänst. Det är en fråga som rymmer många dimensioner. När forskare vid Göteborgs universitet 2014 frågade svenska folket huruvida rätten till fri abort borde begränsas, ansåg elva procent att det var ett bra förslag. Men när man frågade om det var rätt att begränsa rätten att göra abort på grund av fostrets kön, instämde 42 procent helt eller delvis i detta. Det visar på att det finns en komplexitet i svenskarnas syn på abort.

Får man önska att vi har lärt oss något av invandringsdebatten och framöver kan diskutera abort på ett vuxet sätt? Frågan förtjänar nämligen det, inte minst eftersom praxis för sena aborter kommer att behöva ändras.