Hemmet är faktiskt inte farligast för kvinnor

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Hasse Holmberg

Huvuddelen av sexbrotten äger rum på allmän plats.

Om man ska tro gott om människor, vilket man i allmänhet ska, finns ett viktigt syfte med de vanliga påpekandena om sexbrott: att de ofta sker i hemmet och att gärningsmannen ofta är känd av offret. Sålunda kan paniken över en plötslig våg av våldtäkter på offentlig plats undvikas.

Till stöd för tesen anförs att sexbrotten på allmän plats får mer medial uppmärksamhet. Brott i hemmet, påpekas det, är precis lika allvarliga.

Frågan är dock om inte ambitionen att förebygga panik slår över i vilseledande. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2014 begicks drygt hälften av sexualbrotten på allmän plats, och bara femton procent i bostaden. Därmed var bostaden en ovanligare brottsplats än arbetsplatsen/skolan.

Brottsoffren är dessutom oftare ensamstående än sammanboende; 1,8 procent av de ensamstående utan barn rapporterar att de har utsatts, men endast 0,6 procent av sammanboende utan barn.

Och att gärningsmannen i allmänhet är "en man som den utsatta på något sätt har en relation till", som företrädare för kampanjen Fatta har påstått, är direkt felaktigt. Enligt NTU var gärningsmannen i 63 procent av fallen helt okänd för den som utsattes. Bara i elva procent av fallen var han en närstående till den utsatta.

NTU är trubbig såtillvida att den inte skiljer mellan olika sexbrott. Brott i hemmet utgör också sannolikt en större andel. Det finns anledning att tro att ett mörkertal existerar, enligt Brottsförebyggande rådet. Anmälningarna om sexbrott ger också en annan bild än NTU – men eftersom sexbrott hör till de brott som anmäls i minst utsträckning är anmälningarna en osäker källa.

Och ett mörkertal kan inte ligga till grund för påståenden i stil med att "den farligaste platsen för kvinnor är hemmet". Av allt att döma är det tvärtom.