Hellre tre elever i skolbänken än tre på stranden
Sveriges Skolledarförbund larmar om att skolelever i större utsträckning än förr vill ta ledigt från undervisningen. Inte för att hjälpa till med skörden hemma på gården, utan för att åka på charter med familjen.
Ökningen har manifesterat sig tydligast i socioekonomiskt starka områden. Det blir allt mer populärt att resa iväg när det inte är säsong, då biljetterna är billigare och swimmingpoolerna tommare.
Beslut om ledighet fattas av skolans rektor, och ska vara grundad på en samlad bedömning av elevens förutsättningar. Under ett läsår får max 10 dagars ledighet utanför skollov beviljas. Det innebär, tvärtemot vad många föräldrar tolkar det som, inte att man har rätt till tio dagars ledighet. Det är upp till rektorn som ska bedöma om eleven ifråga kommer att kunna tillgodose sig undervisningen denne missar. Man kan anta att det alltså ska vara mindre okej för en studiesvag elev att ta ledighet för semester. Man kan vidare anta att många rese-sugna föräldrar struntar i det och sjukanmäler barnen istället. Båda antagandena bekräftas stämma av skolchefer runt om i landet som brottas med kunskapsmål som inte nås.
Det är inte bara utbildningen för eleven själv som påverkas av dess frånvaro. Det blir ett merarbete för lärarna som påverkar hela klassen när fler halkar efter. Att Kalles föräldrar tar med honom på semester mitt i terminen påverkar även Tyra, Noah och Edvin, vars utveckling tappar tempo när de måste få med Kalle på banan igen efter hemkomsten.
Problemet med obefogad frånvaro sprider sig även upp i gymnasieskolan. På tio år har antalet elever vars studiebidrag dras in på grund av frånvaro mer än fördubblats. Kronofogden, CSN, försäkringskassan och Skolverket gick nyligen samman och lanserade en informationskampanj; ”Palla skolan”, som ska försöka avhjälpa problemet, men påpekar samtidigt att det inte är deras ansvar att få eleverna att gå i skolan.
Vem bär då ansvaret? Tvivelsutan läggs grunden till ett konsekvenstänkande kring deltagande i skolan av barnens föräldrar. Vilket exempel statuerar man för sin skolungdom om man visar att det är ok att strunta i rektorns nej för att få ledigt för semester? Eller ens ber om ledighet när det inte riktigt är befogat. Det blir knappast en boost för ansvarskänslan hos barnet som förväntas växa upp till en bärare av en allt dyrare välfärd.
När jagets begivenheter sätts framför det gemensamma bästa blir alla förlorare. För samtidigt som framtiden kommer att bjuda på utmaningar som heter duga, vars lösningar kommer att vara helt beroende av att alla drar sitt strå till stacken för det gemensamma, visar utvecklingen i skolan tecken på utbredd individualism.
