Hellre snabba bussar än gratis busskort

Några fantastiska summor är det visserligen inte fråga om. Att huvudförslaget kostar två miljarder kronor per år, långt ifrån vad riktiga reformer brukar omfatta, är ett tecken på att även Vänsterpartiet får leva med Januariöverenskommelsens begränsningar.

Men sex miljarder som det sammantaget handlar om är ändå för mycket för att skicka ut i en sektor med sjunkande produktivitet. Som bussföretaget Nobina uppmärksammade vid ett seminarium i Almedalen är ett av branschens att det tar allt längre tid för bussarna att komma fram.

Mellan 2013 och 2019 ökade restiden på Sveriges busslinjer med i genomsnitt 2,52 procent. Det kan låta obetydligt men får stora konsekvenser. Om antalet bussar ökar i samma takt som restiderna i rusningstid innebär det att samhället drabbas av en kostnad på 100 miljoner kronor. Om Sveriges busstrafik omvänt skulle bli en kilometer i timmen snabbare skulle samhället göra en 350 miljoner kronor stor besparing på driftskostnaderna, samtidigt som resandet skulle öka.

Att som Vänsterpartiet dessutom vilja göra kollektivtrafik gratis för fler är rent resursslöseri. Gratisreformer tenderar att konkurrera ut gång och cykel, transportslag som tvärtom borde främjas. Det finns ingen samhällsnytta i att människor gör korta bussresor.

När dessutom kollektivtrafiken ingår i samma ekonomi som sjukvården, en sektor som lever med mycket högt ställda krav på effektivisering, är det moraliskt orimligt att undanta bussar och tåg från styrning mot högre produktivitet.

Vänsterpartiets vurm för kollektivtrafik leder till en sämre trafik som inte uppfyller sina mål och som får sänkt legitimitet i medborgarnas ögon. Miljarderna till subventioner har dessutom en alternativkostnad, i så måtto att de tränger undan verkningsfulla åtgärder: separata körfält, signalprioritering och slopad elskatt på elbussar. V-förslaget kan verka beskedligt, men blir i realiteten kostsamt.