Hedern i pant på Alliansen
Regeringsfrågan är nu i högsta grad en fråga om heder. Den är inte spel som man förlorar eller vinner, utan en konflikt som man kommer ut ur med hedern i behåll eller inte.
Hade det rört sig om ett spel, hade det varit ganska enkelt för Löfven och Socialdemokraterna att vinna. Stefan Löfven saknar efter tisdagens omröstning förtroende i riksdagen och inget tyder på att skadan kan repareras. Det skulle framstå som lätt löjeväckande om en person som får 200 röster emot sig omedelbart igen förs fram som ny statsministerkandidat.
Däremot kan Löfven träda tillbaka och lämna plats för exempelvis Magdalena Andersson som statsministerkandidat. Erbjuds dessutom Centerpartiet och Liberalerna poster i en ny regering, kan de eventuellt lockas ut ur alliansgemenskapen. Om inte annat skulle C och L på detta sätt kunna medverka till att en ny S-ledd regering blir mindre företagsfientlig och mer försvarsvänlig än den rödgröna regeringen har varit.
C och L skulle också med rätta kunna säga att de uppfyllt sitt löfte att avsätta Löfven, samtidigt som anständigheten - att inte på något vis vara beroende av Sverigedemokraterna - har bevarats.
Så skulle spelet kunna sluta: med en regering bestående av socialdemokrater, centerpartister och liberaler samt med stöd från miljöpartister och vänsterpartister. Mandaten skulle räcka och alla skulle kunna berömma sig av kyla och taktiskt snille.
Men regeringsbildandet är inte ett spel. När olika regeringskonstellationer ventileras bortses ofta från att partiledare har satt sin heder i pant på att agera på ett visst sätt. De så kallade mittenpartierna har i lika hög grad som Moderaterna föresatt sig att hålla ihop det borgerliga regeringsalternativet. ”Även i ett läge då Alliansen blir mindre än de rödgröna så vill jag att Alliansen ska hålla ihop”, sa Annie Lööf i juli.
Det skulle vara klart förtroendeskadligt om alla gemensamma utfästelser, framträdanden och ställningstaganden visade sig ha varit politisk teater.
Man kan tycka att både Centerpartiet och Liberalerna har varit alltför frikostiga med löftena om att aldrig någonsin få något stöd av Sverigedemokraterna. Som förra MP-språkröret Birger Schlaug skriver: ”Om man vill att 100X skall införas och SD vill att 98X skall införas, skall man då hellre strunta i att X överhuvudtaget införs även om man skulle kunna kompromissa så att 99X införs?”
Liberalerna har till exempel i praktiken lovat att mer pengar till försvaret hellre får utebli än röstas igenom med SD-stöd.
Hur löftena åt olika håll ska förenas är också svårt att se. Men faktum kvarstår att Centern och Liberalerna sökte stöd för alliansregering och borgerlig reformpolitik.
De socialdemokratiska försöken att göra ofarliga mittenpartier av C och L - i praktiken stödpartier åt S - har en enkel logik, inte bara för denna mandatperioden utan också för kommande. Delar av erbjudandet kan säkert bli mer frestande ju längre talmannens samtal pågår.
Men bilden av ett spel leder vilse. Vad det handlar om är vilka reformer Sverige behöver och vilka man kan genomföra dessa reformer tillsammans med. Löftena om fortsatt allianssamarbete handlade inte om att Alliansen är helig eller har egenvärde, utan om att det är den mest meningsfulla reformkonstellationen. Därför ska löftena också hedras.
