• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

"Det är lättare att byta ut sina politiker än att byta ut sin politik."

Hatten av för Annie Lööf (C)

Ledare 2011-09-02 | Uppdaterad 2011-09-02

Annie Lööfs mod imponerar lika mycket som hennes utmaningar förskräcker. Foto: Scanpix

Och visserligen är det rimligt att just de politiska ambitionerna också är primära, men det vore osant att påstå att det räcker. Politik handlar nämligen också om kommunikation, om paketering. Vem säger vad, hur sägs det, och till vilka?
I ett läge när fem av åtta riksdagspartier skulle åka ut ur riksdagen om det vore val i dag spelar de politiska företrädarna en allt större roll. Går det dåligt är de perfekta syndabockar, går det bra kan det också vara deras enskilda förtjänst. Det är lättare att byta ut sina politiker än att byta ut sin politik.
Under onsdagen stod det klart att en enig valberedning kommer att nominera 28-åriga Annie Lööf som partiledarkandidat vid stämman i Åre den 22–25 september. Lööf har fått stöd från 169 av partiets 200 lokalorganisationer och från 23 av de 24 distrikt som förordat en kandidat. Det är ett oerhört starkt mandat som tyder på att Centerrörelsen delar Lööfs syn på såväl partiets negativa allmäntillstånd som på de åtgärder som behöver vidtas för att råda bot på åkomman.
Lööfs utmaning är omfattande. På såväl kort som lång sikt måste hon bryta den negativa trenden i opinionen. Sannolikt är det första lättare än det andra; enligt nyhetsdramaturgiska normer kommer Lööfs skicklighet och kaxighet att vinna gehör, nyfikenheten kommer att vara stor, många mindre seriösa journalister kommer att göra sitt yttersta för att knäcka henne, hon kommer helt enkelt att synas överallt.
På längre sikt måste Lööf dock kunna omsätta sina egna analyser, om vad som tidigare gått snett, i konkreta politiska åtgärder. Hon måste knyta samman det som av kritikerna uppfattas som paradoxer?–?ideologi med pragmatism, storstad med glesbygd, tradition med framtidshopp?–?och framför allt tydliggöra att någon motsättning egentligen saknas. För även om problembilden och förutsättningarna skiljer sig väldigt mycket åt mellan stad och land grundar många av lösningarna sig på samma faktorer; ökad företagsamhet, stärkt civilsamhälle, bättre utbildning, ökad egenmakt, större individuell valfrihet.
Utöver utformandet av en långsiktigare, slagkraftigare politik måste Annie Lööf ommöblera på flera håll, inte minst bland de centerpartistiska ministrarna. Under presskonferensen deklarerade hon att hon själv aspirerar på en ministerpost, något annat hade i och för sig varit märkligt. Sannolikt är miljöministerposten mest intressant för Lööf som vid flera tillfällen sagt sig vilja stärka partiets gröna profil. Det skulle innebära att Andreas Carlgren tvingas lämna regeringen, ett öde som med stor sannolikhet också kommer att drabba näringsminister Maud Olofsson.
Annie Lööf står således inför flera avgörande överväganden. Antingen kommer partiet att vända uppåt i opinionen med henne vid rodret, eller så kommer hon gå till historien som det förlista skeppets siste man. I praktiken måste hon å ena sidan behålla sin uppfriskande förmåga att ta avstamp i ideologi i skapandet av pragmatisk politik, samtidigt som hon å andra sidan varken får bli alltför ideologisk eller pragmatisk eftersom risken då ökar för en svekdebatt. Därutöver måste hon våga ompröva politiken, vara visionär och samtidigt vårda partiets historiska erfarenheter.
Om hon misslyckas kommer de flesta att förstå. Lyckas hon kommer hon att gå till historien som en av de främsta.
Vad är ett parti utan sin partiledare? I Sverige bygger inte politiska kampanjer särskilt ofta på de politiska företrädarna, i?stället har politiken i sig av tradition varit bärande. Och visserligen är det rimligt att just de politiska ambitionerna också är primära, men det vore osant att påstå att det räcker. Politik handlar nämligen också om kommunikation, om paketering. Vem säger vad, hur sägs det, och till vilka?
I ett läge när fem av åtta riksdagspartier skulle åka ut ur riksdagen om det vore val i dag spelar de politiska företrädarna en allt större roll. Går det dåligt är de perfekta syndabockar, går det bra kan det också vara deras enskilda förtjänst. Det är lättare att byta ut sina politiker än att byta ut sin politik.
Under onsdagen stod det klart att en enig valberedning kommer att nominera 28-åriga Annie Lööf som partiledarkandidat vid stämman i Åre den 22–25 september. Lööf har fått stöd från 169 av partiets 200 lokalorganisationer och från 23 av de 24 distrikt som förordat en kandidat. Det är ett oerhört starkt mandat som tyder på att Centerrörelsen delar Lööfs syn på såväl partiets negativa allmäntillstånd som på de åtgärder som behöver vidtas för att råda bot på åkomman.
Lööfs utmaning är omfattande. På såväl kort som lång sikt måste hon bryta den negativa trenden i opinionen. Sannolikt är det första lättare än det andra; enligt nyhetsdramaturgiska normer kommer Lööfs skicklighet och kaxighet att vinna gehör, nyfikenheten kommer att vara stor, många mindre seriösa journalister kommer att göra sitt yttersta för att knäcka henne, hon kommer helt enkelt att synas överallt.
På längre sikt måste Lööf dock kunna omsätta sina egna analyser, om vad som tidigare gått snett, i konkreta politiska åtgärder. Hon måste knyta samman det som av kritikerna uppfattas som paradoxer?–?ideologi med pragmatism, storstad med glesbygd, tradition med framtidshopp?–?och framför allt tydliggöra att någon motsättning egentligen saknas. För även om problembilden och förutsättningarna skiljer sig väldigt mycket åt mellan stad och land grundar många av lösningarna sig på samma faktorer; ökad företagsamhet, stärkt civilsamhälle, bättre utbildning, ökad egenmakt, större individuell valfrihet.
Utöver utformandet av en långsiktigare, slagkraftigare politik måste Annie Lööf ommöblera på flera håll, inte minst bland de centerpartistiska ministrarna. Under presskonferensen deklarerade hon att hon själv aspirerar på en ministerpost, något annat hade i och för sig varit märkligt. Sannolikt är miljöministerposten mest intressant för Lööf som vid flera tillfällen sagt sig vilja stärka partiets gröna profil. Det skulle innebära att Andreas Carlgren tvingas lämna regeringen, ett öde som med stor sannolikhet också kommer att drabba näringsminister Maud Olofsson.
Annie Lööf står således inför flera avgörande överväganden. Antingen kommer partiet att vända uppåt i opinionen med henne vid rodret, eller så kommer hon gå till historien som det förlista skeppets siste man. I praktiken måste hon å ena sidan behålla sin uppfriskande förmåga att ta avstamp i ideologi i skapandet av pragmatisk politik, samtidigt som hon å andra sidan varken får bli alltför ideologisk eller pragmatisk eftersom risken då ökar för en svekdebatt. Därutöver måste hon våga ompröva politiken, vara visionär och samtidigt vårda partiets historiska erfarenheter.
Om hon misslyckas kommer de flesta att förstå. Lyckas hon kommer hon att gå till historien som en av de främsta.
Vad är ett parti utan sin partiledare? I Sverige bygger inte politiska kampanjer särskilt ofta på de politiska företrädarna, i?stället har politiken i sig av tradition varit bärande. Och visserligen är det rimligt att just de politiska ambitionerna också är primära, men det vore osant att påstå att det räcker. Politik handlar nämligen också om kommunikation, om paketering. Vem säger vad, hur sägs det, och till vilka?
I ett läge när fem av åtta riksdagspartier skulle åka ut ur riksdagen om det vore val i dag spelar de politiska företrädarna en allt större roll. Går det dåligt är de perfekta syndabockar, går det bra kan det också vara deras enskilda förtjänst. Det är lättare att byta ut sina politiker än att byta ut sin politik.
Under onsdagen stod det klart att en enig valberedning kommer att nominera 28-åriga Annie Lööf som partiledarkandidat vid stämman i Åre den 22–25 september. Lööf har fått stöd från 169 av partiets 200 lokalorganisationer och från 23 av de 24 distrikt som förordat en kandidat. Det är ett oerhört starkt mandat som tyder på att Centerrörelsen delar Lööfs syn på såväl partiets negativa allmäntillstånd som på de åtgärder som behöver vidtas för att råda bot på åkomman.
Lööfs utmaning är omfattande. På såväl kort som lång sikt måste hon bryta den negativa trenden i opinionen. Sannolikt är det första lättare än det andra; enligt nyhetsdramaturgiska normer kommer Lööfs skicklighet och kaxighet att vinna gehör, nyfikenheten kommer att vara stor, många mindre seriösa journalister kommer att göra sitt yttersta för att knäcka henne, hon kommer helt enkelt att synas överallt.
På längre sikt måste Lööf dock kunna omsätta sina egna analyser, om vad som tidigare gått snett, i konkreta politiska åtgärder. Hon måste knyta samman det som av kritikerna uppfattas som paradoxer?–?ideologi med pragmatism, storstad med glesbygd, tradition med framtidshopp?–?och framför allt tydliggöra att någon motsättning egentligen saknas. För även om problembilden och förutsättningarna skiljer sig väldigt mycket åt mellan stad och land grundar många av lösningarna sig på samma faktorer; ökad företagsamhet, stärkt civilsamhälle, bättre utbildning, ökad egenmakt, större individuell valfrihet.
Utöver utformandet av en långsiktigare, slagkraftigare politik måste Annie Lööf ommöblera på flera håll, inte minst bland de centerpartistiska ministrarna. Under presskonferensen deklarerade hon att hon själv aspirerar på en ministerpost, något annat hade i och för sig varit märkligt. Sannolikt är miljöministerposten mest intressant för Lööf som vid flera tillfällen sagt sig vilja stärka partiets gröna profil. Det skulle innebära att Andreas Carlgren tvingas lämna regeringen, ett öde som med stor sannolikhet också kommer att drabba näringsminister Maud Olofsson.
Annie Lööf står således inför flera avgörande överväganden. Antingen kommer partiet att vända uppåt i opinionen med henne vid rodret, eller så kommer hon gå till historien som det förlista skeppets siste man. I praktiken måste hon å ena sidan behålla sin uppfriskande förmåga att ta avstamp i ideologi i skapandet av pragmatisk politik, samtidigt som hon å andra sidan varken får bli alltför ideologisk eller pragmatisk eftersom risken då ökar för en svekdebatt. Därutöver måste hon våga ompröva politiken, vara visionär och samtidigt vårda partiets historiska erfarenheter.
Om hon misslyckas kommer de flesta att förstå. Lyckas hon kommer hon att gå till historien som en av de främsta.
Vad är ett parti utan sin partiledare? I Sverige bygger inte politiska kampanjer särskilt ofta på de politiska företrädarna, i?stället har politiken i sig av tradition varit bärande. Och visserligen är det rimligt att just de politiska ambitionerna också är primära, men det vore osant att påstå att det räcker. Politik handlar nämligen också om kommunikation, om paketering. Vem säger vad, hur sägs det, och till vilka?
I ett läge när fem av åtta riksdagspartier skulle åka ut ur riksdagen om det vore val i dag spelar de politiska företrädarna en allt större roll. Går det dåligt är de perfekta syndabockar, går det bra kan det också vara deras enskilda förtjänst. Det är lättare att byta ut sina politiker än att byta ut sin politik.
Under onsdagen stod det klart att en enig valberedning kommer att nominera 28-åriga Annie Lööf som partiledarkandidat vid stämman i Åre den 22–25 september. Lööf har fått stöd från 169 av partiets 200 lokalorganisationer och från 23 av de 24 distrikt som förordat en kandidat. Det är ett oerhört starkt mandat som tyder på att Centerrörelsen delar Lööfs syn på såväl partiets negativa allmäntillstånd som på de åtgärder som behöver vidtas för att råda bot på åkomman.
Lööfs utmaning är omfattande. På såväl kort som lång sikt måste hon bryta den negativa trenden i opinionen. Sannolikt är det första lättare än det andra; enligt nyhetsdramaturgiska normer kommer Lööfs skicklighet och kaxighet att vinna gehör, nyfikenheten kommer att vara stor, många mindre seriösa journalister kommer att göra sitt yttersta för att knäcka henne, hon kommer helt enkelt att synas överallt.
På längre sikt måste Lööf dock kunna omsätta sina egna analyser, om vad som tidigare gått snett, i konkreta politiska åtgärder. Hon måste knyta samman det som av kritikerna uppfattas som paradoxer?–?ideologi med pragmatism, storstad med glesbygd, tradition med framtidshopp?–?och framför allt tydliggöra att någon motsättning egentligen saknas. För även om problembilden och förutsättningarna skiljer sig väldigt mycket åt mellan stad och land grundar många av lösningarna sig på samma faktorer; ökad företagsamhet, stärkt civilsamhälle, bättre utbildning, ökad egenmakt, större individuell valfrihet.
Utöver utformandet av en långsiktigare, slagkraftigare politik måste Annie Lööf ommöblera på flera håll, inte minst bland de centerpartistiska ministrarna. Under presskonferensen deklarerade hon att hon själv aspirerar på en ministerpost, något annat hade i och för sig varit märkligt. Sannolikt är miljöministerposten mest intressant för Lööf som vid flera tillfällen sagt sig vilja stärka partiets gröna profil. Det skulle innebära att Andreas Carlgren tvingas lämna regeringen, ett öde som med stor sannolikhet också kommer att drabba näringsminister Maud Olofsson.
Annie Lööf står således inför flera avgörande överväganden. Antingen kommer partiet att vända uppåt i opinionen med henne vid rodret, eller så kommer hon gå till historien som det förlista skeppets siste man. I praktiken måste hon å ena sidan behålla sin uppfriskande förmåga att ta avstamp i ideologi i skapandet av pragmatisk politik, samtidigt som hon å andra sidan varken får bli alltför ideologisk eller pragmatisk eftersom risken då ökar för en svekdebatt. Därutöver måste hon våga ompröva politiken, vara visionär och samtidigt vårda partiets historiska erfarenheter.
Om hon misslyckas kommer de flesta att förstå. Lyckas hon kommer hon att gå till historien som en av de främsta.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus