Hatet har gjort sitt

Ledare Artikeln publicerades

Kan man hata en författare för dennes klassanalys?

I en nyutgiven brevväxling med litteraturkritikern Crister Enander skriver Kristian Lundberg att han ”hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning”.
Boken heter Hat & bläck (h:ström), och författarna skriver utifrån sina egna erfarenheter om sitt hat, främst handlar det om klassburet sådant.
Häromveckan gav också Maria ­Sveland ut sin bok Hatet (Leopard), där hon skriver om hatet hon själv utsatts för som feminist. Hon möter hatet på nätet, i hotfulla mail och hos boulevardpressens krönikörer.
Två böcker om hat, men synen på hatet skiljer sig åt. Där Maria Sveland skriver om ett vidrigt hat, kallar Lundberg och Enander sitt hat för ”det goda hatet”.
När jag läser Hat & bläck vandrar tankarna till den sydafrikanska försoningsprocessen. Nelson Mandela valde försoningen. Detsamma gjorde Desmond Tutu och Alex Boraine i arbetet i Sannings- och försoningskommissionen. Hatet hade gjort sitt.


Varför hatar då Kristian Lundberg sina malmöitiska författarkollegor? Varför skriver Enander med lustfylld elakhet om kulturpersonligheter som Per Svensson, Anders Ehnmark och Jens Liljestrand?
Deras bok innehåller annars väsentliga erfarenheter. Kristian Lundberg skriver om sin uppväxt och hur han själv präglats av den ständiga bristkänsla som fattigdomen ger upphov till. Han skriver också om kamrater från barndomen som dött av missbruk.
Crister Enander skriver om sin bildningstörst, och han kritiserar med rätta elitismen i kulturrelativismens bildningsförakt; synd bara att han inte sa ifrån när han drack whisky med Göran Palm. Den nyfattigdom och hemlöshet som de två skriver om är också reella problem, likaså att många mentalsjuka lämnas vind för våg.
Men måste man hata Torbjörn Flygts ”bristande klassanalys” för att synliggöra dessa erfarenheter och kritiska idéer? Risken är väl snarare att det väsentliga som Lundberg och Enander faktiskt vill förmedla riskerar att dränkas i hat och intellektuella lustmord.
Detsamma gäller Maria Sveland. Även hennes bok innehåller en del av värde. Hennes analys av den sexistiska kritiken mot Feministiskt initiativ och jämförelsen med pressens långt mildare behandling av Sverigedemokraterna och Junilistan borde stämma till viss medial eftertanke.
Men samtidigt har Maria Sveland svårt att skilja på hat, kritik, drev och stolligheter. Ett pressdrev kan möjligen trigga en hatare, men det styrs av nyhetsjakt och möjligen sensationalism, inte av hat. Sveland skiljer dock inte mellan seriöst formulerad kritik av Yrsa Stenius och Ann Heberlein, antifeministiska stollebloggare och hatet som sköljt över henne när hon öppnat sitt mailprogram. Allt är hat.


Men inte ens Linda Skugges eländiga utfall mot Svelands roman Bitterfittan kan kallas hatiskt:
”Denna tjej har ju missuppfattat precis allting. Hon kallar det ‘kvinnofälla’ att bli mamma. Ge bort barnen till pappan då och åk till Roskilde och knulla runt och ta horse.”
Sveland riskerar att trivialisera sina upplevelser när hon sammanför vilka kritiska anmärkningar som helst med de hot om sexuellt våld som hon fått ta emot på nätet. På samma sätt riskerar Kristian Lundberg att trivialisera sina fruktansvärda barn- och ungdomsupplevelser, när han väljer att hata Fredrik Ekelund i stället för att debattera med honom.
Vilket ord återstår för att beskriva våra känslor inför tortyr och folkmord när ordet ”hat” används så lättvindigt?

    Magnus Eriksson, gästadjunkt i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet