Handling utan kraft

Ledare Artikeln publicerades

Politiker tenderar att hålla sina löften i mycket högre grad än man i allmänhet tror, men den regering som Stefan Löfven presenterade i går är inte i närheten av att leva upp till vad som har förespeglats under valrörelsen.

Där handlade det hela tiden om en ”handlingskraftig” regering. Mot denna bakgrund satte partiet sitt mål för valresultatet: 35 procent. ”Med 35 procent har vi en rimlig startpunkt för att bilda regering”, som Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson uttryckte det.

31,01 procent är något annat, och inte blev det enklare av att Miljöpartiet i strid med alla förväntningar backade. Sverige får av allt att döma en koalitionsregering med stöd av 37,9 procent av väljarna, och 138 av riksdagens 349 ledamöter. Det är, enligt partiets egen analys, en orimlig startpunkt.
Konkret ska det alltså gå till så att Socialdemokraterna och Miljöpartiet först kommer överens sinsemellan, och sedan söker stöd av ytterligare partier i riksdagen. I vissa fall räcker det med ett; budgeten går att få igenom med stöd från Vänsterpartiet. Det lär förvisso bli ett fasligt kattrakande, men så länge inte

Sverigedemokraterna bryter praxis och röstar på Alliansen samlar de rödgröna fler röster för sitt alternativ.
I de omröstningar där regeringens förslag står mot avslag krävs emellertid mer – och hur detta ska komma till stånd svarade Stefan Löfven lika lite på i går som tidigare.

Och här är frågan varför Löfven, som av sina egna lanseras som en briljant förhandlare, så tidigt låste sig fast vid att ta med Miljöpartiet i en regering. All erfarenhet talar om att en minoritetsregering måste vara en mittenregering, men MP befinner sig i många frågor långt ute i periferin. I stora frågor som energi, försvar och pensioner är partiet inte ens med i de blocköverskridande överenskommelser som finns.

Att utesluta Vänsterpartiet ur regeringssamarbete, men kallt räkna med partiets stöd i riksdagen, kan kanske ses som ett utslag av taktiskt sinne. Men när Löfven nu säger sig vilja söka fler överenskommelser av samma slag, lär Miljöpartiets regeringsmedverkan snart te sig som en minst lika stor belastning. ”Vi gillar inte en ordning som innebär att man måste dubbelförhandla, först i kanslihuset och sedan i riksdagen”, sa folkpartiledaren Ola Ullsten, som visste en hel del om minoritetsregeringar. Löfven försöker med nuvarande upplägg förena en öppen hållning utåt med vad som per definition blir en låsning vid inre uppgörelser.

Sättet som partiernas samtal hittills har förts på inger inte heller något direkt förtroende. Det dröjde inte länge förrän man började förhandla via medier, både om sakpolitik och om ministerposter. ”Precis som 2002–2006. Oroväckande. Dåligt tecken. Inget lärt av alliansens bästa gren?”, kommenterade före detta näringsministern Leif Pagrotsky – men frågetecknet var av allt att döma överflödigt.

En regering blir det säkerligen likafullt, men varken handlingskraftig eller väl fungerande.
Det är i sig inte så konstigt: Väljarna röstade för regeringsskifte, men utan att ge sitt stöd åt oppositionens regeringsalternativ. Tanken på hur en handlingskraftig regering ska komma till stånd var inte det som avgjorde i valögonblicket.

Vad som däremot är märkligt är att Löfven framhärdar i att hans alternativ likafullt kan bli det. ”Vi har stora utmaningar som jag vill göra till möjligheter och jag vill axla detta ansvaret och fortsätta detta arbete för att komma fram till en handlingskraftig regering för Sverige”, sa han i går. Men inget i hans sondering ger något stöd för tesen.