Han sår för alla vindar

Ledare Artikeln publicerades

I radion gick för någon dag sedan ett inslag om prästgårdskultur och hur viktigt det var att antikvariskt bevara prästgårdar för att ha tillgång till det kulturarvet. Lyssnaren blev möjligen lite förvirrad. Nog för att väggar, gårdsplaner och bokhyllor är viktiga. Men saknades inte det viktigaste: förbindelse och förhållningssätt till dem vars skolning, omdöme och tro bar kulturen? Barometerns ledarredaktion och läsare är privilegierade eftersom en kanal står oanfrätt.

Då och då ringer ledarredaktionens telefon och en mjuk röst hörs: ”Hej. Det är Christian Braw. Skulle du vara intresserad av en artikel?” Den milda frågan medför att redaktören, uppe i varv mitt i nyhetsströmmen, intensivbromsar. För mycket kan man tala med uppringaren om. Men aldrig om dagsländor.

När Christian Braw i dag fyller 60 kan omgivningen konstatera att det är en av Svenska kyrkans få kulturpersonligheter som jubilerar, med en skönlitterär, samhällelig och vetenskaplig produktion av format bakom sig. Den som är politiskt intresserad kommer också fram till att han i dag är en av få intellektuellt fullödiga företrädare för värdekonservativa perspektiv.

En produktiv författare

En genomgång av hans produktion ger ett femtiotal titlar: skönlitteratur på dikt och prosa, teologi, ledarskapsfrågor, samhällsdebatt, mest på svenska, tyska och estniska. En lekman mötte honom först som romanförfattare, under pseudonymen F J Nordstedt. Hans centrala verk är trilogin Sehnsucht – Sauerhof – Marienwald, vilken skildrar öden i Tyskland mellan 1914 och 1945 genom ett köpmanshus i Hamburg och ett gods i Mecklenburg. Genomgående söker han sig till den officiella historieskrivningens förlorare, här liksom i den tidigare skildringen Caporetto. Vilken lödighet har människor under press? Vem ger dem kraft att stödja andra, att vara trovärdiga och sanna?

Med tiden tonades färg och effekter ned i romanerna. Från kaparfärder på Söderhavet gick Braw till släktmöten och chartrade bussresor i Småland. Men som tidigare prövar han människors äkthet – och finner den på oväntade ställen, oavsett ideologi eller position. Och i en berättarteknisk knorr knyter han samman romanernas människoöden. Det missanpassade socialtjänstbarnet från Sydamerika blir en historiens vinnare när godset Sauerhof som all annan tidigare förstatligad östtysk egendom ska återbördas till de rätta ägarna efter die Wende.

För den som var gymnasist och student när 68-vågen rullade fram blev Braws essäsamlingar fyrbåkar som visade en från marxistiskt testuggande skyddad led. Titlarna ger också uttryck för tidens samhällsklimat: I kampen, Kulturkampen? Motståndaren är inte så mycket tuggvänstern i sig som den självupptagna, självgoda och förminskande rationalism i skilda schatteringar som stått bakom radikalitet från franska revolutionen och framåt. Begreppet ”kulturkamp” kommer av Bismarcks fejd med katolicismen om inflytandet över kulturklimatet; samma process ägde rum ungefär samtidigt i Frankrike. Vi ser den självsäkert sekulariserade staten flytta fram sina positioner i förspelet inför 1900-talets stora tragedier.

Idékonservatismen

Läsaren märker tydligt hur filosofen Tage Lindbom nu blir en inspiratör för Christian Braw. Denne stammade ursprungligen från den kommunistiska rörelsen, övergick till socialdemokratin, doktorerade och blev chef för Arbetarrörelsens arkiv. Men efter inlägg som Sancho Panzas väderkvarnar (1962) slöt sig den stora tystnaden kring dissidenten Lindbom. Tack vare Braw kunde tanketrådar och nätverk ändå växa vidare i några intellektuella miljöer.

Lindbom och Braws vägar skildes dock åt. Man kanske inte heller ska överdriva inflytandet. Braw hade också rika källor att ösa ur från svenska kyrkomiljöer – namn som Bo Giertz, Sven Stolpe, Gunnar Rosendahl faller sig naturligt att nämna. Han nämner själv dock ett viktigt faktum, Christian Braw är om någon en periferins man. De strider inom ett akademiskt etablissemang som exempelvis Sven Stolpe kom in i har aldrig berört Braw. Det är kanske symptomatiskt förr svensk universitetsmiljö att han har sin docentur i systematisk teologi vid Åbo akademi.

I sin akademiska gärning har han mest sysslat med tysk kulturkrets: Johann Arndt, Philipp Melanchton, Martin Luther, men också med Augustinus och Aristoteles. Om den senares fysik har Braw åtminstone en gång föreläst med sådant engagemang i Uppsala att åtminstone någon i auditoriet nog funderade på om han skulle förkasta Newton?

I organisationsvärldens periferi

Det finns som sagt i dag inte många företrädare för svenska värdekonservativa perspektiv, i synnerhet inte i vår partipolitik. Många faktorer har bidragit till detta, framför allt utbildningsreformer som malt ned svensk bildningstradition. Vi möter diskussionen främst inom den akademiska världen, med namn som Stig Strömholm i Uppsala, Svante Nordin i Lund, Claes G Ryn i Washington och Matti Klinge i Helsingfors. Möjligen har de konflikter mellan politikens krav och områdets egen självförståelse tvingat fram reflektion. Tage Lindbom ställde en gång upp schemat ”händelse” – ”reaktion på händelsen” – ”konservatism”, och konstaterade att det sista begreppet stod för något annat än den reflexmässiga reaktionen.

På samma sätt har konflikterna mellan politikens krav och områdets eget tankearv nog tvingat fram konservativ kreativitet inom kyrkans område; Christian Braw är ett gott exempel. Här tydligare än i den akademiska miljön, har det dock skett med tydliga konsekvenser för dem som reflekterat. De för vilka ett personligt ställningstagande varit viktigare än anpassning till trender hart förblivit i periferin. Det innebär inte att de inte haft inflytande. Tanke och begrundan väger långsiktigt tyngre än organisation och budget.

I Barometern och Oskarshamns-Tidningen ser vi honom regelbundet som debattör med texter som sticker av. Genom honom har vi fått och får litterärt en lödig idéådra av ett stort alleuropeiskt kulturarv, kyrkligt en god vägvisare till hållbarhet och idépolitiskt en av få kreativ värdekonservativa tänkare.

Per Dahl