• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Bakgrund, lördag; Per Dahl

Han samlar på högriskländer

Ledare 2008-08-15 | Uppdaterad 2009-01-26

Foto: Lotte Lundgren

Jan Sadek

LJUDKLIPP

• 15/8, UD:s yngste ambassadör tillbaka i Kalmar

Inte mycket kan rubba jämvikten hos denne diplomat, tänker jag när jag omärkligt försöker dela en större potatisbit som naturligtvis sprätter på sned på tallriken.

Jan Sadek ger tydligt intryck av att tillhöra en yngre engagerad diplomatkader. Vi tillhör väst, konstaterar han, och varför ska vi då ge avkall på västs samhällsideal? Västvärlden måste kunna använda de politiska medel som finns för att påverka världen. Att dessa ibland kan vara kontroversiella – vi resonerar om Kosovo och konflikten med Serbien – kan ge exempelvis Ryssland argument. Men intet säger att de argumenten är riktiga.

Mycket av vår konversation kretsar kring skillnaden mellan stats- och individintressen. I väst betonar staterna i sin diplomati ofta skyddet av individerna. Det restes exempelvis krav på att svensk utrikesförvaltning ska hjälpa alla semesterfirare som drabbades av tsunamin. Människorättskränkningar leder till kraftiga reaktioner. Bilden av det land han ska till, Sudan, präglas av det som händer i Darfur. I andra delar av världen är grunden för diplomati och utrikespolitik fortfarande statsintresset, vilken kan sammanfalla med individernas. Men det behöver inte vara så. Staten lever sitt eget liv.

Det blir nog också allt svårare att definiera statsintresse för länder som lämnat den gamla fasta nationalstatsramen bakom sig, reflekterar Sadek. Ju brokigare bakgrund och kultur medborgare i ett land har, desto mer disparata blir deras strävanden. Den gemensamma basen blir de medborgerliga friheterna; nedärvda traditionella perspektiv tonar bort.

Jan Sadek själv har haft många tillfällen att begrunda hur en svensk diplomat ska företräda sitt land där stats- och individintressen ofta ligger långt ifrån varandra. Han har varit stationerad i Sarajevo, i Moskva, i Minsk och nu i Khartoum.

Målet är att bygga broar mellan Sverige och värdlandet, balansgången mellan att vara accepterad av en erkänd men inte rumsren stat och nå fram till landets medborgare bortom dess statselit är ofta svår. Det duger inte att polarisera, konstaterar han, eftersom statsledningar ofta har ett sådant grepp om media och medborgare att man i sin kritik stöter bort dem vars goda framtid man vill befrämja. Det viktigaste är att bygga en bas av brett förtroende i det land man finns. Här skiljer sig, tillägger han, ofta EU-ländernas utrikespolitik från USA:s. Europa håller fram möjligheter, USA ställer krav.

Men Europas ”mjuka makt” får inte bli för mjuk. Vilket samband finns mellan den avvaktande hållningen från gamla europeiska Natoländers sida gentemot Georgien nyligen, och den ryska inmarschen nu? De baltiska staterna hade nog tur när de kom med i Nato medan Ryssland ännu var svagt. Den flaxen hade inte Georgien.

Hur det ska gå i det land Sadek nu ska till, Sudan, är också oklart. Allmänna val ska hållas om två år i det glest befolkade, fattiga och förhärjade landet. Året därefter 2011, ska befolkningen rösta om södra Sudan, den delvis kristna del som vänder sig söderut, ska stanna kvar i den idag islamska och arabdominerade statsbildningen. Den som lyssnar till Sadeks beskrivning av den fredsprocess Sverige stöder ser onekligen ett åter uppflammande inbördeskrig framför sig. Kommer de folkgrupper som finns längs Nilen att acceptera en uppdelning?

Sudan är stort, konstaterar Sadek i alla fall. Visserligen har en väpnad räd nått Khartoum, men intet säger att svenska ambassaden skulle vara ett fett mål att skjuta på.

Det är lätt att avundas vår yngste ambassadör hans sinnesro och svårrubbade balans.

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: