Grönt mörker över kulturlivet

Ledare Artikeln publicerades

Ställer landets kulturarbetare upp på att överlämna sin konstnärliga frihet till staten?

Miljöpartiet är populärt i gruppen tjänstemän med högre utbildning, främst inom inriktningar som humaniora, kultur, estetik, design, hantverk och pedagogik. Tänk kulturarbetare.

Som en följd av att de gröna något överraskande fick ta ansvar för kulturdepartementet har partiet nu också bestämt sig för att utforma en egen kulturpolitik. Till hjälp har de bland annat tagit Behrang Miri, som leder barnprogram i Sveriges television. Public servicebolaget har uppenbarligen inga problem med att deras medarbetare åtar sig politiska bisysslor.

Frågan är då hur den nya politiken kommer att tas emot i den kultursfär där partiet uppnått en så stark position? En av de första recensionerna stod Expressens kulturchef Karin Olsson för. Hon noterar hur det miljöpartistiskt mjuka kryddats med en auktoritär jargong. Av skriften ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”, som MP:s partistyrelse nu ska behandla, framgår att kulturpolitik först och främst är maktdelning.

Därför ska kvantifierade mångfaldsmål sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås. Formuleringarna känns igen från den budgettext Växjös styrande blågröna femklöver kommit överens om. Miljöpartiet har i den lyckats få in en formulering om att "andelen medarbetare i kommunen med olika etnisk bakgrund ska öka i procent".

Något som i praktiken kan utvecklas till en slags inverterad apartheid, där svenskt ursprung görs till en exkluderande faktor vid rekryteringsförfaranden. Växjöexemplet är intressant, eftersom det vittnar om att förslaget till kulturprogram inte är ett isolerat misstag.

På kulturområdet vill de gröna att organisationer som företräder underrepresenterade grupper ska genomföra fortbildningsinsatser i "intersektionalitet" och "postkoloniala teorier" för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna.

Tankarna går till den marxistiska kulturpolitik som utformades bakom järnridån. I stället för fria institutioner ska kulturen samlas under ett bildningsdepartement, med lokala filialer i kommunerna.

Länge betraktade Socialdemokraterna kulturen som ett politiskt redskap för att förändra samhället i grunden. Författaren Torgny Lindgren ger en ögonblicksbild av hur det kunde gå till memoarerna Minnen (Norstedts). En socialdemokratisk kulturminister samlade författare till ett möte i Stockholm under 1970-talet. Vi var alla socialdemokrater, berättar Lindgren.

Ministern citerade Ekelöf och talade sedan om den litterära allemansrätten, utsugarna till bokhandlare och förläggarnas piskor. Stöd efterlystes av författarna för att ingripa mot marknaden: ”Ja, helst avskaffa den”. Kapitlet avslutas med författarens egen kommentar: ”Då vi kom ut på Sveavägen igen var många av oss partilösa, såsom fria skriftställare bör vara”.

Problemet är inte att idéer om maktordning frodas inom kultursfären (eller jo, det är det, men dessa tankefigurer får bemötas i en öppen debatt). Problemet uppstår när staten gör anspråk på makt över tanken. Det är också kärnan i kritiken mot Miljöpartiets nya kulturpolitik: den hotar konstnärlig frihet

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.