Göteborg har inte lärt av Emmaboda
Ett förbud att be i Bromölla. Besked från M-styrda Staffanstorp att IS-terrorister inte ska få försörjningsstöd.
Ledande kommunpolitiker drar sig numera inte för att i vår tids stridsfrågor, kultur och immateriella värderingar, använda kommunerna som verktyg. Trots att de är väl medvetna om att agerandet strider mot lagen eller är i juridisk gråzon.
Försörjningsstöd ska utredas i varje enskilt fall. Bönförbudet riktas också mot den uppskattade andaktsstunden på äldreboendet eller sjukhuset och kolliderar med religionsfriheten.
En variation på samma tema, att använda den kommunala beslutandemakten för symbolpolitiska åtgärder, är fullmäktigebeslutet i Göteborg med innebörden dels att staden ska vara ”kärnvapenfri”, dels att Sverige ska skriva under FN-förbudet mot kärnvapen.
Det hade varit på sin plats att de drivande i Göteborg bakom beslutet, Feministiskt Initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, hade tagit del av historien när Emmaboda utropade sig till kärnvapenfri zon i juni 1983.
Kammarrätten i Jönköping upphävde beslutet med hänvisning till att det inte är ” en kommuns angelägenhet att förklara sig som kärnvapenfrizon”. Vad som var fel i Emmaboda 1983 är rimligen inte rätt i Göteborg 2020.
Det handlar inte om någon juridisk formalism. Saken är mer än varandes ett akademiskt intresse för jurister. Utrikespolitik är en fråga för regeringen. Mardrömmen är att kommuner fattar olika beslut som, underminerar regeringens auktoritet. Beslut som detta fragmentiserar den svenska linjen. Risken är ju också att det skapar konflikter mellan kommuner i utrikespolitiska frågor. I detta fallet har ju också Socialdemokraterna sagt nej till kärnvapenförbudet eftersom det skulle få negativa säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige.
Det är naturligtvis allvarligare när Karlshamns hamn fattade beslut mot regeringens vilja att upplåta hamnen till ryska Gazprom i dess bygge av gasledningen Nordstream. I det fallet tillämpades emellertid lagen.
Den tillfälliga Göteborgsmajoriteten visar att inte bara utrikesministern och försvarsministerns politiska linje i frågan väger lätt som luft utan också kommunallagen. Att mindre kommuner ägnar sig åt tveksam symbolpolitik är nog så bekymmersamt, att landets näst största kommun gör detsamma riskerar att öppna dammluckorna helt.
