God jul önskar skattebetalarna
Vad som utses till Årets julklapp av HUI Research (tidigare Handelns utredningsinstitut) blir av hävd en så kallad snackis. I år finns dock verkligen skäl att diskutera saken. För bland skälen till att elcykeln i år har fått utmärkelsen, finns ett politiskt argument: ”Klimatoro, hälsotrend och regeringens premie gör den till en given årets julklapp”, säger HUI Researchs vd Jonas Arnberg i ett pressmeddelande.
Redan prisbilden torde förvåna en del. Ger verkligen människor julklappar för över 10 000 kronor styck? Nog är det högkonjunktur när sådana förslag kan framföras på fullt allvar. Den tid känns avlägsen när mössan, kokboken, hörlurarna eller ”en upplevelse” kunde räcka som julklapp. (2003, 2002, 2012 respektive 2008.)
”Räcker den disponibla inkomsten till att ge en elcykel i julklapp, räcker den rimligtvis till detta även utan statligt bidrag.”
Men det faktum att statlig subvention därutöver anförs som ett argument är det verkligt nya och, i kombination med priset, det absurda. Tidigare mottagare av utmärkelsen Årets julklapp har om de har haft politisk relevans snarare varit motiverade av skattesänkningar. När en doft utsågs till årets julklapp hade det att göra med en sänkning av punktskatten på parfym; när kokboken blev årets julklapp hade bokmomsen just sänkts. Subventioner för julklappar är något annat. Räcker den disponibla inkomsten till att ge en elcykel i julklapp, räcker den rimligtvis till detta även utan statligt bidrag.
Den så kallade elcykelpremien finns i regeringens budgetproposition för 2018 och omfattar 350 miljoner kronor. Det är i budgetsammanhang ingen gigantisk summa men i absoluta tal tillräckligt mycket för att kunna kallas en satsning.
Något besynnerligt är dock att motiveringen för dessa 350 miljoner, som även ska avsättas 2019 och 2020, är så diffus: ”Trafiksituationen är trängd på många håll i landet med dålig luft och konkurrens om markutnyttjande som följd. Cykling ger minskade utsläpp, positiva hälsoeffekter, minskad trängsel samt ökade möjligheter att planera hållbara och levande städer.” Är luften verkligen så dålig i Sverige? De senaste uppgifterna från Naturvårdsverket är knappast så alarmerande. Under 2015 överskreds ett eller flera av måtten för miljökvalitetsnormerna (MKN) för kvävedioxid i fyra tätorter i landet. I fråga om grova partiklar överskreds MKN i en kommun. De fina partiklarna har minskat och nivåerna ”är idag låga” enligt Naturvårdsverket. Inget överskridande av MKN för kolmonoxid uppmättes under 2015 och halterna av bensen är ”betydligt lägre” än MKN i de flesta tätorter.
Vad som sägs om cykling är däremot naturligtvis korrekt. Men även här är analysen besynnerlig. De 350 miljonerna ska användas för att fler privatpersoner ska få tillgång till elcykel och elmoped för att använda dessa ”i pendling till arbete eller fritidsresor”. Det måste vara en självklar utgångspunkt för en regering att den som har ett arbete, också därigenom ska kunna förkovra sig till den grad att hon kan ta sig till arbetet. Att subventionera resursstarka tjänstemäns cyklande är däremot en omvänd fördelningspolitik.
Som HUI Research också noterar i sin motivering är elcykeln dessutom en produkt som har kunnat bära sig själv. Produktutvecklingen, kan tilläggas, har varit snabb och priserna har sjunkit. Det senare tog Konjunkturinstitutet fasta på i sin kommentar till budgetpropositionen: det finns, skrev myndigheten, ”föga indikationer på att marknaden inte fungerar tillfredsställande även utan statlig inblandning”.
Vad däremot marknaden inte kan lösa är naturligtvis infrastrukturen. Arbetspendling i höga hastigheter kan kräva bredare cykelvägar och mer underhåll. Det är typiskt offentliga ansvarsområden.
Vad tjänar då den statliga inblandningen på marknaden för syfte? Ganska uppenbart: elcykelpremien är en konkret åtgärd på ett väldigt abstrakt område. Den är en begriplig åtgärd på ett tekniskt krångligt område. Och den knyter an till en redan existerande trend: politiken får åka på marknadens pakethållare.
