Ge Sigrid skydd

På morgonen för exakt en vecka sedan, onsdag den 13 juni, stormade aktivister från Greenpeace in på Tredje AP-fondens huvudkontor på Vasagatan i Stockholm och låste in sig i ett av rummen för att tapetsera väggarna med sina lösryckta påståenden om att pensionsfondernas placeringar bryter mot bland annat grundlagen.

Aktionen fick för Greenpeace inte avsedd uppmärksamhet. Blott några miljöbloggar rapporterade om det uppenbara olaga intrånget. I övrigt var det helt tyst. Det finns uppenbarligen numera en medial trötthet över civila olydnadsaktioner där den spektakulära aktionen och inte budskapet i sig står i centrum. Greenpeaces aktivism röner numera heller inte på samma sätt som tidigare applåder från övrig miljörörelse eller dess forna parlamentariska gren. Med regeringsansvar blev det svårare för miljöpartister att försvara att demokratiska beslut inte måste följas av alla.

Men det finns en aspekt till: AP-fonderna som fått hård kritik från bland annat Greenpeace för placeringar i företag med fossil verksamhet har sedan en tid fört dialog med organisationen. Företrädare har bjudits in till AP-fondernas lokaler.

Därför blev besvikelsen stor över aktivisternas ockupation. ”De har använt dialogmötena till att rekognosera för intrånget”, berättar en högt uppsatt tjänsteman.

Svaret från Tredje AP-fonden på fråga från ledarredaktionen om huruvida dialogen med organisationen ska fortsätta kom på måndagskvällen. ”Greenpeace har inte haft ett ärligt uppsåt och det finns därför inte förutsättningar att föra dialog med dem tills vidare.”

Det var naivt av AP-fonderna att inleda en dialog med en organisation som visar en bristande respekt för demokratisk lagstiftning. Aktivisternas agerande är dock en signal till andra myndigheter och företag om att dialog inte är möjlig och för övrigt från demokratisk synpunkt inte önskvärd. Varför ska organisationer som tar avstånd från demokratiska kärnvärden ges en gräddfil när det gäller kontakter med myndigheters ledningar?

AP-fonder, skogsägare, industri och kärnkraftsbolag ses i sammanhanget vanligen som jättar och aktivistorganisationer som dvärgar som möts av samhällets förståelse och låga straff för sina odemokratiska metoder.

Det finns skäl att vända på resonemanget.

Just Greenpeace har genomfört intrång på svenska kärnkraftverk, däribland Oskarshamn, för att åskådliggöra säkerhetsbrister.

Något motsägelsefullt eftersom organisationen till skillnad från denna ledarsida aldrig drivit frågan om att verken i enlighet med internationella konventioner bör bevakas av väpnade styrkor.

Samtidigt framstår lag och regelverk för att skydda kärntekniska anläggningar inte som uppdaterade efter tidens krav och hotbilder.

Förvaltningsrätten i Växjö beslutade så sent som i fredags att Svensk Kärnbränslehanterings fartyg m/s Sigrid inte får klassas som skyddsobjekt.

Domstolen i Växjö instämmer därmed i Länsstyrelsen i Kalmar län tolkning att skyddslagen inte ger utrymme för att klassa fartyget som skyddsobjekt. Ett civilt rörligt objekt nämns inte i förarbetena till lagstiftningen av vilka objekt som kan få skyddsstatusen.

Det är illa nog att signalerna till aktivister är undfallande och inställsamma. Det är än värre att terrorister och främmande makter kan notera hur säkerhetsaspekter ofta framstår som underordnade värden.